Dag 21: Från Flagstaff till Sedona

Trots att väderprognosen spått en molnig dag vaknade vi till en molnfri himmel. Lite kallare än vanligt på morgonen. Klockan nio när vi körde från Flagstaff visade termometern på 13 grader. Framför oss har vi en relativt kort resa på 30 miles (5 mil), cirka en timmes körtid på en slingrande väg genom ett naturskönt landskap.

Vi kör genom en skog med Ponderosa tallar och gott om vilt. Två gånger får vi stanna när hjortar hoppar upp på vägen framför bilen. Vi håller oss på rätt sida om fart-gränsen, som är 35 mph (knappt 60 km/h), så det är inga problem att stanna i tid. Efter 20 minuter kommer vi fram till en utsiktspunkt vid Oak Creek Canyon, en flodravin som kommer att följa oss hela vägen till Sedona. Det är här vid utsiktspunkten som vi börjar själva nedstigningen från Flagstaffs 2100 meter till Sedonas 1300 meter över havet.

Vid utsiktspunkten finns också en del Naitive Americans som säljer vackra silversmycken och annat hantverk. Brittmarie passar på att handla med argumentet "de väger ju i princip ingenting". Det är nämligen så att sådant som Leif brukar vilja köpa väger en del och riskerar att medföra att vi överskrider viktgränsen för bagaget på flyget.

Vi närmar oss Sedona och börjar se de höga bergen i röd sandsten som Sedona är känt för. Strax före Sedona ligger "Slide Rock State Park". Här rinner Oak Creek nedför en flera hundra meter lång berghäll genom naturliga rännor och bassänger, som slipats fram i sandstenen av vattnet. Namnet "Slide Rock" har parken fått för att folk (unga och gamla) brukar roa sig med att glida med vattnet nedför berget i rännorna och genom bassängerna.

Själva nöjer vi oss med att doppa fötterna i det svalkande vattnet. Lufttemperaturen har nämligen snabbt stigit en bra bit över 25 grader och här i klyftan mellan bergen finns inte heller någon vind. På vissa ställen i vattnet är berget ganska halt och vi blir vittnen till flera akrobatiska cirkusnummer av folk som tror sig kunna vada tvärs över bäcken. En gång slutade det med ett rejält plask! Själva lyckas vi klara oss från att ta oss vatten över huvudet.

Så kommer vi då fram till Sedona, ett litet samhälle som idag har cirka 11.000 bofasta invånare. Tidigare bodde här Yavapai- och Apacheindianer, men de fördrevs från området 1876 till ett reservat knappt 30 mil åt sydväst. De fick vandra mitt i vintern och flera hundra omkom på vägen. De som överlevde blev sedan internerade i reservatet i 25 år. Omkring 200 av dem har sedan återvänt till området kring Sedona. Med den historiken, som Sedona delar med många andra områden i USA, är det lätt att förstå varför vi, som representanter för "white folks", blev utskällda häromdagen.

Vi avslutar dagens rapport med en bild från terassen alldeles utanför vårt rum på "Inn of Sedona". Här ska vi stanna till söndag, då vi åker vidare till staden Williams, cirka 65 miles (10 mil) härifrån. Idag har vi, trots väderprognosen som lovade mulet väder, inte sett en ynka molntuss på den blå himlen. För de närmaste dagarna utlovas sol och cirka 30 grader. Det får gärna stämma, för nu har vi börjat anpassa oss till den här typen av väder.

Dag 20: Flagstaff

Idag blev vi kvar i Flagstaff, en fin liten stad med ett riktigt centrum och massor av spännande butiker och restauranger. Vi tog en lätt lunch där Brittmarie passade på att fota en "laidback" Leif.

Flagstaff ligger på 2130 meter höjd alldeles nedanför bergskedjan San Francisco Peaks, som når upp till 3851 meters höjd. Flagstaff ligger också inom den största samman-hängande skogen i USA med Ponderosatallar. Det var dessa tallar vi såg igår. På vintern är detta en skidort, vilket är svårt att förstå idag.

Brittmarie köpte ytterligare ett par svarta Converse, men de visade sig vara i helt fel storlek. Kanske någon med betydligt mindre fötter kan få användning för dem. I övrigt känner vi, efter snart tre veckor i USA, att vi måste börja tänka på vikten. Det är nämligen lätt att drabbas av övervikt här. Högst 22 kilo per person får man ha med sig i bagage på flyget. Sedan blir det tilläggsavgifter. Som tur är finns det något som heter "handbagage" och som går utanpå dessa 22 kilo.

Efter shoppingen skulle Leif vinka till sig en polis för att fråga efter vägen till närmaste bar. Oturligtvis använde han sig av fel finger när han vinkade till sig polismannen och fick finna sig i visitering och hot om fri kost och logi det närmaste dygnet. Men Brittmarie använde all sin charm och lyckades reda ut situationen. Det var ju Leif som hade hand om reskassan för tillfället och med hans plånbok i finkan hade ju kvällen blivit lite väl avslagen.

Väl frisläppt fick Leif möjlighet att ägna sig åt train spotting, eftersom Flagstaff ligger på huvudlinjen för Burlington Northern and Santa Fe Railway (BNSF), som är en de största godsjärnvägarna i USA och därmed i världen. Och här kör man med diesellok, vilket gör att de hörs på lång väg även när de inte tutar, vilket de med förkärlek gör. Just nu när vi skriver detta rullar ett godståg förbi utanför hotellet och Brittmarie räknar till fyra diesellok och 88 vagnar.

Det är inte bara utsikten här från hotellet mot San Francisco Peaks (vi bor på sjätte våningen med balkong) som imponerar. Drury Inn & Suites har något som de kallar "Free 5:30 Kickback". Gratis mat och dryck. Maten är av enklare sort och efter två övernattningar på olika Drury är vi lite trötta på den. Men fria Margaritas tycker vi fortfarande är OK, så Brittmarie springer skytteltrafik mellan rummet och baren medan Leif laddar upp den sista bilden och skriver de sista raderna.

Cheers!

Sent tillägg 22.25 lokal tid, 07.25 er tid: Vi avslutade kvällen på en italiensk restaurang med god mat och italienskt vin. Omdöme 4 på en femgradig skala tills Leif ville ha grappa till sin espresso och det inte fanns. Nytt omdöme 3! Flagstaff som stad återhämtade sig dock raskt, eftersom vi fick vänta vid järnvägsövergången på ett passerade godståg med fem diesellok och 109 vagnar enligt tågexperten Brittmarie. Leif fick det till 108 vagnar, men han kan ha blinkat alternativt att Brittmarie såg en vagn dubbelt. Troligen blinkade Leif i förebyggande syfte, annars hade han nog fått det till åtminstone 110 vagnar.

Dag 19: Från Holbrook till Flagstaff

Dagens väderprognos hade lovat molnigt väder och det var just det vi vaknade upp till. När vi lämnade Holbrook fick vi sätta på vindrute-torkarna i en minut. Sedan sprack molnen upp och solen kom fram igen. En bit utanför Holbrook ligger "Jackrabbit Tradingpost" där Brittmarie blev förtjust i en åsne-hare (Jackrabbit) medan Leif fattade tycke för en gammal Desoto. Sådana här tradingposts (handelsplatser) finns längs hela Route 66 och alla har de någon gimmick som ska väcka intresse, alltså i det här fallet en åsnehare. Vad gäller Desoton så upphörde den för övrigt att tillverkas redan 1960 och det är just en sådan som seriefiguren "Earnie" kör. När den funkar, det vill säga.

På den här delen av Route 66 blir det för det mesta sträckningen från 1958 (idag Interstate 40) som får gälla, eftersom de äldre sträckningarna inte längre är körbara med vanlig bil. Ibland inte ens med fyrhjulsdrivna fordon.

När vi kom till Winslow, Arizona passade vi på att ta det lite "easy".

"I'm standin' on a corner in Winslow, Arizona and such a fine sight to see.

It's a girl, my Lord, in a flatbed Ford, slowin' down to take a look at me. Come on baby, don't say maybe. I gotta know if your sweet love is gonna save me. We may lose and we may win, though we will never be here again. So open up, I'm climbin' in, so take it easy."

Text: Jackson Browne & Glenn Frey

Idé och bild: Brittmarie & Leif

Anmärkning: Glenn Frey är inte från Göteborg, även om man kan tro med anledning av förnamnet. Han föddes istället i Detroit, Michegan och var en av grundarna till den amerikanska countryrockgruppen "Eagles". En av våra favoritgrupper för övrigt.

Efter Winslow blir landskapet allt mer platt och torrt. Stora grässlätter som bryts av enstaka "washs", det vill säga bäckar som bara fylls med vatten efter kraftiga regn. Vi bestämmer oss för att göra en avstickare till Barringer Crater, en krater som bildades genom ett meteoritnedslag för cirka 50 000 år sedan. Då meteoriten träffade marken uppstod en explosion motsvarande cirka 150 gånger kraften i atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.

Don't forget Winona" är en strof i låten "(Get you kicks on) Route 66" som Bobby Troup skrev 1946 och som bland annat spelats in av Nat King Cole, Chuck Berry, the Rolling Stones och Depeche Mode. Men trots hans uppmaning verkar omvärlden ha glömt detta lilla samhälle, som inte ens har en skylt som uppmärksammar resenärer på dess existens. Lyckligtvis finns här en gammal (avstängd) bro som gör att vi kan identifiera platsen.

När vi kommer till Winona förändras landskapet dramatiskt. De tidigare grässlätterna ersätts av hög tallskog av ett slag vi aldrig sett förut. Här är så vackert att vi börjar fundera på att ompröva vår plan att resa norrut till Antelope Canyon i morgon. Ett besök på Beaver Street Brewary & Wistle Stop Café samt utsikten från sjätte våningen på vårt motell mot skogsklädda berg och en fjärran järnväg, där de långa godstågen långsamt glider förbi i landskapet, gör det inte lättare att lämna denna plats. Återkom gärna i morgon och läs hur det gick med våra planer.

Dag 18: Från Albuquerque till Holbrook

Efter fyra dagar med lite eller ingen bilkörning blir det nu en lång sträcka från Albuquerque till Holbrook. 254 miles (41 mil) och cirka 5 timmars körning, som med alla stopp på vägen blev till 10 timmar. Alldeles efter Albuquerque är landskapet ganska flackt och kalt, men ju längre österut vi kommer desto mer kuperat blir det och vi ser många annorlunda bergsformationer, ena stunden skarpa kanter strax därefter avrundade bergsprofiler samtidigt som färgerna varierar mellan rött och grått. Det är onekligen ett spännande landskap här i västra delen av New Mexico. Som ni ser på bilden här intill är vädret samma som det varit sedan vi kom hit. Sol, sol och åter sol med enstaka moln på himlen emellanåt.

Vi har tidigare berättat om hur trevliga amerikanerna är. Idag träffade vi på en "naitive american", som inte var så trevlig mot oss, vilket enligt honom berodde på oss. Vi svängde fel i en korsning och kom av misstag in på Laguna Indian Reservation, vilket vi inte var medvetna om i början. När vi ska vända ser vi en fin vy med ett berg, som vi fotograferar. Strax kommer en vit Pickup Truck och ställer sig bakom vår bil. Ut kommer en gammal "indianhövding" och börjar skälla ut oss efter noter. "You call us dumb indians, but you white folks are even dumber! You can't even read signs!"

Indianreservaten är självständiga nationer inom USA och de har sina egna regler. Många är mycket restriktiva mot utomstående medan andra är mer inriktade på handel med besökare. Detta var säkert ett av de mer restriktiva reservaten. Och vid infarten till reservatet, såg vi senare, fanns en skylt där i princip allt var förbjudet för besökare. Det var bara att göra den ena pudeln efter den andra, men gubben tog ingen notis om våra ursäkter. Han skulle skriva upp vårt registreringsnummer och anmäla oss för polisen. Han stod länge och såg efter oss när vi körde. Det hade varit kul att visa en bild på denne man, men vi bedömde att det inte var läge att fråga om vi fick ta ett foto av honom.

Vi kör genom den lilla staden Grants där motellet en gång låg tätt längs Route 66. Nu är de inte lika många men de flesta neonskyltarna finns kvar. I dessa småstäder längs gamla Route 66 är det massor av neonskyltar (både nya och gamla) som gör reklam för motell, restauranger, bensinmackar, kyrkor (jodå) och affärer av alla de slag. Efter Grants kommer vi till "continental divide". På östra sidan rinner floderna ut i Atlanten, på västra sidan rinner de ut i Stilla Havet.

När vi ska passera gränsen mellan New Mexico och Arizona stannar vi till vid ett rastställe. Strax bredvid oss stannar en riktigt snygg amerikansk långtradare och vi vill passa på att ta en bild. Vis av tidigare erfarenhet frågar vi först och får tummen upp av ett äldre par i förarhytten (dvs äldre än vi). Det är sådana här mastodonter som ibland kör om oss på motorvägen. Håll med om att de är häftiga! När vi kommer in i Arizona vrider vi klockan tillbaka en timme. Vi är nu nio timmar efter er.

Före dagens slutmål, Holbrook, gör vi på nytt en avstickare igen från Route 66. Den här gången genom "Painted desert" och "Petrified forest".

"Painted desert" är en dalgång där vatten eroderat bort jord och skapat ett kuperat landskap med skikt av mineralhaltiga jordarter i olika färger. Detta skapar en illusion av att landskapet verkligen är målat i horisontella skikt. Något vatten syns inte numera i detta ökenlandskap där det knappast finns någon växtlighet alls. Den känsla det innebär att stå och blicka ut över detta landskap kan inte återges på bild. Det måste upplevas på plats.

I Petrified Forest National Park finns en av världens största och bäst bevarade lämningar av förstenad skog. Det är rester av träd från triasperioden, cirka 225 miljoner år tillbaka. Träden blev begravda i lera, sand och vulkanisk aska och blev till sten genom att vatten sipprade genom jordlagren och in i trädstockarna. Med vattnet följde olika mineraler som fyllde de ruttnande stockarnas tomma celler tills hela stocken blev solid sten. De olika mineralerna; järn, koppar och mangan tillsammans med kvarts och kol har skapat en fantastisk färgskala i de förstenade stockarna.

Till sist, en ny hattbild tagen igår kväll i Albuquerque, New Mexico. Tur vi har taklucka på Impalan.

Dag 17: Albuquerque

Vi kanske skulle börja dagen med en liten övning:

1) Uttala namnet på staden som vi är i.

2) Utan att tjuvtitta, stava till namnet på staden som vi är i.

Albuquerque grundades 1706 av spanska kolonisatörer och har idag över 500.000 invånare, vilket gör den till den 34:e största staden i USA. Staden ligger på 1490 meters höjd över havet, vilket kan jämföras med Åreskutans högsta topp som är 1420 meter och Kebnekaises sydtopp (Sveriges högsta punkt) som är på 2112 meter. Taos där vi var i onsdags ligger emellertid på 2118 meters höjd och Santa Fe där vi var i fredags och lördags ligger på 2132 meter höjd. Så nog har vi kommit upp oss här i världen och där vi tänker vi stanna ett tag.

Vi nöjde oss emellertid inte med att titta ned på er från den höjden, så vi vandrade upp till Sandia Peak, som ligger på 3163 meters höjd över havet. Nja, vandringen var kanske inte så lång utan bara fem meter (i höjdled) från parkeringen upp till Sandia Peak Tramway's nedersta station. (We're in America you know.) Därifrån åkte vi med världens längsta kabinbana upp till toppen. Vädret var som vanligt, vilket betyder soligt och kring 30 grader, något svalare på toppen. På den östra sidan (vi åkte upp på den västra) fanns det gott om stolliftar, men bara en var igång. De används mest på vintrarna när Sandia Peak invaderas av skidåkare.

Vi var inte riktigt utrustade för hajk, utan tog bara en kortare tur uppe på berget. Här uppifrån ser man tydligt det lite märkliga landskapet. Albuquerque med omnejd på en högplatå utan nämnvärda höjdskillnader och så det märkliga Sandia Peak som helt avviker. Man ser också ett tydligt grönt stråk av växtlighet längs Rio Grande, som flyter längs västra sidan av Albuquerque, i motsats till den kringliggande mer ökenliknande naturen.

Den här söndagen blev lite av en dag för återhämtning. Vi har haft så mycket upplevelser de senaste dagarna att närminnet börjar bli fullt. Men samtidigt känner vi lite av resfeber igen eftersom vi nu med start i morgon bitti återigen är ute på vägen och ska utforska gamla Route 66.

Till slut dagens bild:

Men först en förklaring: Alla resor har sin Pepe's Bodega. Något som man hört ska vara mycket billigare på resmålet. För vår del handlar det om skorna "Converse". Vi har alltså med oss specificerade beställningar från dotter och svärdotter, vilket naturligtvis också fått oss att bli köpsugna. Idag hittade Leif det som vi förgäves letat efter på tidigare ställen, nämligen svarta Converse All-Stars i rätt storlek och dessutom till halva priset mot i Sverige! (Att Brittmarie redan sedan tidigare hittat ett par gjorde inköpet ännu mer angeläget.) Inte för att det betalar resan, men det kanske blir till några Margarita.

Det blir dagens bild! (Mikaela och Anne får förlita sig på att sortimentet i LA inkluderar högskaftade...)

Dag 16: Från Santa Fe till Albuquerque

Vi lämnar Santa Fe och styr kosan söderut mot staden Albuquerque, en kort resa på cirka 12 svenska mil. Vi stannar till vid indianbyn Kewa Pueblo där man har sin årliga konst- och hantverksmarknad. Över 300 indianska konsthantverkare från hela USA visar bland annat upp sina egentillverkade smycken i silver och halvädelstenen turkos (turquoise) för försäljning. Marknaden pågår i tre dagar och vi är där tidig förmiddag första dagen, vilket betyder att det finns enormt mycket att välja på. Vi får också bevittna traditionell dans och musik.

Vi äter lunch på Range Café i Bernalillo och därifrån kommer resans första matbild. "Range Burger with shaved ham, fresh roasted green chili and melted white cheddar". Chilipeppar är ett vanligt inslag i matlagningen här i New Mexico. När du beställer en maträtt får du oftast frågan "red or green?", vilket då avser om du vill ha röd eller grön chili. (Frågan "red or green" har nått sådan status att det är klassat som en officiell "State question" i New Mexico.) Svarar du "Christmas" får då både röd och grön chili eftersom rött och grönt är julens färger.

Tidigt på eftermiddagen kommer vi till Albuquerque och tar in på Monteray Non-Smokers Motel. Här finns en efter-längtad lyx: tvättmaskiner och torktumlare till gästernas förfogande. Ni kanske undrar över standarden på de motell vi bor på? Dagens motell är ganska typiskt för för de traditionella motell vi bor på. Bilen parkerad utanför dörren, två stora sängar (queen size), badrum med badkar och dusch, TV, kaffebryggare, strykjärn och strykbräda, telefon, kylskåp, fri trådlös Internet och naturligtvis luftkonditionering. En nödvändighet i detta klimat. Ibland bor vi på mer hotelliknande motell i flera våningar. De traditionella envånings är trevligast och mest praktiska med tanke på bagaget som ska bäras till och från bilen.

Vi bor alldeles intill Old Town of Albuquerque, så vi gick dit för att äta middag. Precis när vi kom in i Old Town träffade vi på en man, låt oss kalla honom Jim eftersom vi glömde fråga om hans namn. Leif såg att han hade samma typ av "glasögon" som silversmederna på marknaden hade samt en del silversmycken på sig, så Leif frågade om han var silversmed. "Yes", svarade Jim, "and goldsmith too". Jim's intresse för "jewelry" hade väckts tidigt, berättade han, och det hade renderat i några års ungdomsfängelse. När han kom ut tyckte Jim att det kunde väl vara bra att göra något konstruktivt av intresset, så han utbildade sig till silversmed. Sedan gick han med i flottan, men när han skulle få utlandsstationering sa hans fru ifrån. "I så fall lämnar jag dig!" Jim lämnade flottan istället och öppnade en butik för silversmide i Albuquerque. Men frun lämnade snart honom ändå, för en yngre man. Det kostade 25 dollar att gifta sig, 175 dollar att skilja sig. "200 dollars för 20 years of marriage, that's a bargain!" tyckte Jim. Numera ägnade han sig mest åt att reparera smycken. "I don´t get rich, but it pays my bills."

Efter att ha vandrat runt i gamla staden en timme var vi rejält törstiga. Då hittade vi "High Noon restaurant & saloon". Först obligatoriska Margaritas i saloonen och sedan middag i restaurangen. Eftersom vi inte var direkt vrålhungriga bestämde vi oss för att dela en portion, vilket inte är helt ovanligt här i USA. När tallriken kom in var vi glada att vi bestämt oss för att dela. En sådan portion hade vi aldrig mäktat med. Då kom nästa tallrik in. "We splitted it already in the kitchen", sa servitören. Pinsamt, men inte ens halv portion orkade vi med.

Till slut en avslutningsbild, men idag handlar det inte om huvudbonader utan om neonskyltar. Ni får neonskylten vid vårt motell.

Dag 15: Santa Fe

Låt oss börja med att rätta en felaktig uppgift från igår. Det djur (Elk) som vi trodde var en älg var en Wapatihjort, obetydligt mindre än älgen. Kanske inte så viktigt, men rätt ska vara rätt!

Låt oss stanna kvar vid gårdagen. Precis som Micky föreslog så ställde vi bilen och gick till fots ned till plazan i Santa Fe. När vi kommer dit hör vi en härlig bluesmusik från en veranda på ovanvåningen i ett hus intill. Nyfikna går vi ditt upp till en restaurang och får ett bord på verandan strax framför Joe Daddy & Hoodoo Jeff som är kvällens musiker. Två rutinerade killar från Albuquerque som spelar Swamp blues. (Klicka på namnen så kommer ni till deras facebooksida, där ni också kan lyssna på musiken.) Trots att det börjat skymma och de hade solglasögon på klagade grabbarna på att ljuset var för starkt i deras ögon.

Det var inte bara musiken som gjorde att vi satt kvar där i tre timmar. God mat, god dryck och trevligt sällskap i form av bordsgrannarna Sandy & Mitch från Kalifornien.

Drycken ja, vi är ju New Mexico och här dricker man gärna Margarita före, under och efter måltiden. Alternativet är Tequila, som ju också är huvudingrediens i Margarita. Nykomlingar som vi är beställer vi troskyldigt var sin Margarita i tron att vi vet vad vi talar om. "Which one", blir svaret. "We have over thirty different Margaritas to choise from." "What's the difference?" frågar vi. "Plenty!", blir svaret. Vi finner oss snabbt och beställer "husets", vilket visar sig vara ett gott val. Men helt klart har vi ett område att utforska under vår vistelse här i New Mexico.

Idag fredag har vi strosat runt i Santa Fe, som är en underbar gammal stad som grundades av spanjorerna på 1500-talet. Santa Fe kallas för "City different" av invånarna och det är bara att hålla med. Mer europeiskt än amerikansk faktiskt, eftersom här finns ett riktigt centrum runt plazan med butiker, restauranger och gallerier. Husen går i samma stil som i Taos, som kan ses som en miniatyr av Santa Fe. Huset här till höger är förresten ett parkeringshus. Anta gärna utmaningen ni svenska arkitekter!

Santa Fe är också hemstad för många konstnärer och vi hittade faktiskt något som var intressant att få skeppat hem till Sverige. Barbara Bowles fotograferar gamla övergivna "Pickup trucks" ute i öknen och hittar detaljer som blir till intressanta konstverk i sig. Den torra rena luften i öknen gör att färger bevaras på ett sätt som de inte gör i mer kustnära områden där rosten gärna tar över. "Fine art from beat-up old trucks."

Leif passade också på att utöka sin samling av huvudbonader, inspirerad som han var av bluesgrabbarnas kepsar igår. Bättre än toppluva när det är kallt var hans argument, men det tror ju inte Brittmarie på. Damen som tog betalt visade sig vara ett stort fan av Stieg Larsson. Hon hade läst alla böckerna och sett båda svenska filmerna. Hon förfasade sig över att det skulle komma en Hollywood remake. De blir alltid sämre än de europeiska originalen, sa hon med övertygelse. Detta trots att den påtänkta manliga huvudrolls-innehavaren Daniel Craig nyligen varit inne och handlat av henne.

Vad har då varit bäst under resan hittills, undrade Mikaela. Svårt att svara på för det är inte enskilda upplevelser utan helheten som vi njuter av. Men ska vi välja ut något, är det nog de människor vi träffar på vår resa. Antingen är amerikanen i gemen mycket trevlig, eller så har vi en osedvanlig tur. Och Mikaela, matbilder kommer så småningom.

Så till dagens specialbild: Leif i sin nyinköpta keps och med kraftigt förbättrade kunskaper om både Margarita och Tequila!