Vi kör genom en skog med Ponderosa tallar och gott om vilt. Två gånger får vi stanna när hjortar hoppar upp på vägen framför bilen. Vi håller oss på rätt sida om fart-gränsen, som är 35 mph (knappt 60 km/h), så det är inga problem att stanna i tid. Efter 20 minuter kommer vi fram till en utsiktspunkt vid Oak Creek Canyon, en flodravin som kommer att följa oss hela vägen till Sedona. Det är här vid utsiktspunkten som vi börjar själva nedstigningen från Flagstaffs 2100 meter till Sedonas 1300 meter över havet.
Vid utsiktspunkten finns också en del Naitive Americans som säljer vackra silversmycken och annat hantverk. Brittmarie passar på att handla med argumentet "de väger ju i princip ingenting". Det är nämligen så att sådant som Leif brukar vilja köpa väger en del och riskerar att medföra att vi överskrider viktgränsen för bagaget på flyget.
Vi närmar oss Sedona och börjar se de höga bergen i röd sandsten som Sedona är känt för. Strax före Sedona ligger "Slide Rock State Park". Här rinner Oak Creek nedför en flera hundra meter lång berghäll genom naturliga rännor och bassänger, som slipats fram i sandstenen av vattnet. Namnet "Slide Rock" har parken fått för att folk (unga och gamla) brukar roa sig med att glida med vattnet nedför berget i rännorna och genom bassängerna.
Själva nöjer vi oss med att doppa fötterna i det svalkande vattnet. Lufttemperaturen har nämligen snabbt stigit en bra bit över 25 grader och här i klyftan mellan bergen finns inte heller någon vind. På vissa ställen i vattnet är berget ganska halt och vi blir vittnen till flera akrobatiska cirkusnummer av folk som tror sig kunna vada tvärs över bäcken. En gång slutade det med ett rejält plask! Själva lyckas vi klara oss från att ta oss vatten över huvudet.
Så kommer vi då fram till Sedona, ett litet samhälle som idag har cirka 11.000 bofasta invånare. Tidigare bodde här Yavapai- och Apacheindianer, men de fördrevs från området 1876 till ett reservat knappt 30 mil åt sydväst. De fick vandra mitt i vintern och flera hundra omkom på vägen. De som överlevde blev sedan internerade i reservatet i 25 år. Omkring 200 av dem har sedan återvänt till området kring Sedona. Med den historiken, som Sedona delar med många andra områden i USA, är det lätt att förstå varför vi, som representanter för "white folks", blev utskällda häromdagen.
Vi avslutar dagens rapport med en bild från terassen alldeles utanför vårt rum på "Inn of Sedona". Här ska vi stanna till söndag, då vi åker vidare till staden Williams, cirka 65 miles (10 mil) härifrån. Idag har vi, trots väderprognosen som lovade mulet väder, inte sett en ynka molntuss på den blå himlen. För de närmaste dagarna utlovas sol och cirka 30 grader. Det får gärna stämma, för nu har vi börjat anpassa oss till den här typen av väder.
Det verkar var en helt underbar miljö ni befinner er i! Jag ser framemot att i framtiden själv få besöka detta förlovade land för ni har genom er blogg skapat nyfikenhet! Hoppas att vi hörs i helgen, kram på er!
SvaraRadera