Dag 26: Från Kingman till Los Angeles

Ja, idag nådde vi fram till Los Angeles och Stilla Havet efter en resa på sju timmar, i huvudsak genom ett ökenlandskap. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Vi börjar i Kingman:

I motsats till igår frös vi inte direkt på morgonen. Redan före klockan sju visade termometern 19 grader Celsius och varmare skulle det bli. Betydligt varmare. Vi lämnade Kingman klockan åtta och bestämde oss för att äta frukost i Oatman, cirka en timme bort. Vägen från Kingman till Oatman gick till en början genom en platt ökenlandskap med berg i fjärran och i stort sett spikraka vägar. Vi passerade flera "Wash" där skyltarna varnade "Don't pass when flooded". Nåväl, några översvämningar var inte att vänta så torrt som det var här.

Men snart närmade vi oss Black Mountains där vägen började slingra sig uppför i den ena hårnålskurvan efter den andra och inga skyddsräcken på sidorna. Det gällde att vara skärpt och inte förledas av utsikten utan att ha ögonen på vägen istället. Tydligen hade några som passerat här tidigare missat detta. Här får vi också se våra första "Road Runners". Kan ni gissa vad de gjorde? Ja, just det! De sprang på vägen. Något "Beep Beep" kunde vi dock inte höra.

Väl framme i Oatman vid niotiden letade vi upp en restaurang som serverade frukost. En tjock skiva skinka, två stekta ägg, hash browns (råraka), rostat bröd, juice och kaffe/te. Vid det här laget har temperaturen nått en bit över 30 grader. Oatman är en gammal guldgruvestad som idag kanske är mest känt för sina vilda åsnor (burros) som lever uppe i bergen och på dagarna kommer ned till staden för att bli matade med morrötter av dagens turister. Dagens åsnor härstammar från djur som guldletarna släppte lösa när guldet började "ta slut" i Oatman på 1920-talet. Några åsnor fick vi aldrig se här i Oatman, men istället en massa Harley Davidson. Motorcyklister har tydligen högre status här än i Sverige för på många ställen ser man skyltar "Bikers are welcome".

Från Oatman bär det utför ned mot Needles i Kalifornien. Strax före gränsen passar vi på att tanka fullt, eftersom bensinen är en dollar dyrare per gallon i Kalifornien. Det blir 5,80 SEK per liter istället 7,80. Vi hade ursprungligen tänkt övernatta i Needles, men fick under resans gång höra så mycket negativt ("Ugly!" och "For your safety, stay in your hotel in the evening!") Jämfört med Kingman så var det definitivt inte "ugly". Dessutom ser vi våra första riktiga palmer sedan vi kom till USA. Hellre en sämre utsikt här än den bästa i Kingman! Men det är varmt, nu har termometern nått upp till 102 grader Farenheit, dvs 39 grader Celsius. Och framför oss har vi 23 mil genom Majoveöknen!

Vi valde att köra Interstaten (motorvägen) genom öknen istället för gamla Route 66. Dels är det två timmar snabbare genom ett ganska enformigt landskap, dels finns det hjälp att få om man får fel på bilen. Längs gamla Route 66 är man ganska utlämnad. För säkerhets skull har vi dock två gallon (7,5 liter) dricksvatten med oss. Och bilen är ju fulltankad. Öknen var dock inte som vi föreställt oss. Det var mer växtlighet och mer kuperat än vi trodde. Och dessutom svalare än i Needles. Bara runt 35 grader varmt.

Vid Barstow tar öknen slut och vi ska börja nedstigningen mot Los Angeles. Men först stannar vi till i Barstow för att titta på lite gammal Route 66 nostalgi. Här ser ni vår Cheva framför en "mural" (väggmålning) i Barstow. När vi lämnar Barstow känns det som vi är nära slutmålet, men det är 12 mil innan vi kommer till San Bernadino som ligger precis öster om LA och sedan är det 12 mil till innan vi är i Santa Monica. Och här får vi modifiera vår beskrivning av den amerikanska trafikkulturen. Inte håller man hastighetsgränserna och inte stannar man lugnt kvar i sin fil på den fyr- och femfiliga motorvägen. Här kryssar man friskt mellan körfälten för att vinna några meter. Det gäller som förare att hålla full koll framåt, bakåt och åt sidorna samtidigt.

Så äntligen framme i Santa Monica. Att vi skriver "äntligen" beror inte på att vi tycker det skönt att resan är över, utan att att vi - liksom så många miljoner resenärer före oss - har nått fram till Stilla Havskusten. Vi hinner precis hitta ett hotell med lediga rum, checka in på hotellet och gå cirka hundra meter ned till Santa Monica Beach för att bevittna solnedgången. Kvällen avslutades med en god middag på "La Vecchia Cuccina" och därefter en barfota promenad i vågskvalpet längs sandstranden.