Dag 7: Från Kirkwood till Springfield (Missouri)

De två första dagarna körde vi cirka 100 miles (16 mil) per dag. Idag körde vi drygt det dubbla, 34 mil genom ett helt annorlunda landskap i Missouri. I motsats till i Illinois är här ett kuperat landskap med mycket lövskog. Det påminner faktiskt mycket om Toskana. T o m vinodlingar finns det och eftersom vi har för vana att prova traktens viner, körde vi naturligtvis in till en vingård för att provsmaka. Vi valde att prova ett torrt mousserande vin och fick ett plastglas på cirka 2 cl att dela på. På finare ställen finns en liten hink man kan spotta ut vinet i när man smakat. Det saknades här men hade verkligen behövts. Don't you like it? frågade hon som serverat. No, svarade Leif, it's too sweet. - That's how all Midwestern wines are, blev svaret. Vi tackade för oss och lämnade stället tomhänta.

Vi passerade genom både Cuba och Lebanon idag på vår resa. Cuba är en liten stad som är mycket mån om sin Route 66-historia. Här, liksom i Pontiac där vi övernattade dag 4, finns många fina väggmålningar på husen. Ni ser en av dem här till vänster. Även i Lebanon finns mycket Route 66 nostalgi. Ett klassiskt lunch- och övernattnings-ställe längs Route 66.

Vädret är fortsatt fint. Helt molnfri himmel hela dagen. Cirka 20 grader på morgonen och 30 på eftermiddagen. Prognosen för de närmaste dagarna visar soligt och mellan 30 och 35 grader längs vår resväg.

Vid lunchtid kom vi till Devil's Elbow, en liten plats som fått sitt namn efter en särskilt besvärlig krök på floden Big Piney River. Över floden gick en gammal stålbro från 1923, som har sett sina bästa dagar. Det var med viss bävan vi körde över den, men det gick bra. Alldeles vid bron fanns "the Elbow Inn Bar & Grill" där vi tvekade länge innan vi gick in. De enda fordonen som stod parkerade utanför var ett antal Harley Davidsson motorcyklar.

När vi väl kom in visade det sig vara ett gäng vanliga amerikanska gubbar som var ute på en nöjesresa. Tydligen har också ganska många damer frekventerat stället. Hela taket i baren var dekorerat med begagnade behåar i olika storlekar och färger. En del var till och med signerade av den förra ägaren. Tyvärr försatt Brittmarie chansen att bli historisk.

För er som undrar om det går att köra efter att man druckit Bloody Mary och Margerita kan vi berätta att det vet vi inte. Den typen av utsvävningar gör vi när dagens bilresa är över och det är taxi eller till fots som gäller.

Vi har nu checkat in på motellet "Rail Haven" i Springfield. Nej, inte Railway Heaven! Så roligt är det inte. Rail kommer av de störar som man använde som stängsel runt det här gamla motellet en gång i tiden. (Rail fence = gärdsgård.) Haven betyder hamn eller tillflyktsort. Det är det första motellet sedan Chicago där vi parkerar utanför den egna dörren. På det klassiska sättet. Nu får vi se hur vi ska tillbringa resten av kvällen. Vi ska ju fira Leifs 60-årsdag!

Sen edit: Klockan är nu 22.00 lokal tid. Vi firade födelsedagen på en riktig italiensk restaurang: Gilardi's. En restaurang som säkert hade klarat sig även i Italien. Hem från restaurangen åkte vi med den mest galna och trevliga taxichaufför vi någonsin träffat. I Chicago och New York sitter de bakom plexiglas och vill inte ha med kunderna att göra. Denne chaufför, Rick, höll låda hela tiden och när han fick veta att vi var från Sverige fick vi skriva i hans gästbok. Vi fick också hans handskrivna visitkort, som vi fick lova att "begrava" när vi kom hem. Han hade inte själv möjlighet att resa utomlands, men genom visitkorten kom han hela världen runt!