Dag 10: Från Tulsa till Clinton

Dagens resa genom Oklahoma går till stor del på den äldsta delen av Route 66 från 1926. Det blir dessutom en lång resa på 203 miles (cirka 33 mil), vilket visade sig bli ännu längre. Mer om detta senare.

Till att börja med är det riktigt tomt på vägen, men efterhand dyker det upp allt fler motor-cyklister. De flesta kör Harley Davidson och det är tydligen Oklahomabor som är ute på söndags-cruising. Några kommer i par andra i större sällskap. Den som kör först kör alltid närmast mittlinjen, den som kommer efter ligger närmare vägkanten. Aldrig sida vid sida. Få har hjälm, några är barhuvade. Vanligast är att man har en scarf knuten runt huvudet. De är artiga och vänliga när man pratar med dem. Som vanligt folk alltså, trots de fördomar man kan från Sverige om folk som kör HD.

Vi kommer efter ett tag till en sträcka som faktiskt fungerade som Route 66 fram till 1965, vilket verkar osannolikt när man kör den idag. Som ni ser på bilden här intill hängde grönskan ut över stora delar av vägen. Här var vi dessutom helt ensamma och till slut tog vägen stopp. Bara att vända och köra tillbaka till närmaste utfart mot den nyare sträckningen.

En sak som skiljer USA från Europa är avsaknaden av rondeller. Vi har hittills på resan från Chicago kört i en rondell. Istället har man fyrvägsstopp och principen är att den som stannar först också kör först. Det fungerar alldeles utmärkt, men det gäller att vara uppmärksam för ofta kommer fyrvägsstoppen flera på rad och ibland på de mest omotiverade ställen.

Vi gjorde ett stopp vid "Round Barn" i Arcadia. En helt rund lada byggd 1898. Tidigare hade man stall på botten-våningen och ovanpå ordnade man "logdans" för folk från trakten. Idag är det souvenirbutik i botten och ovan-våningen hyrs ut för privata tillställningar, men är annars öppen för besökare. Precis som på andra håll drabbades orten Arcadia hårt när Route 66 fick en ny sträckning utanför byn. Mycket förföll och så även Round Barn, vilket så småningom resulterade i att taket rasade in. Genom frivilliga insatser (pengar och arbete) har ladan nu återställts. Så är det på många håll längs Route 66, det är volontärer som ser till att bevara minnesmärken och rädda historiska platser från fullständigt förfall.

Ute på vägarna kör de flesta, inklusive långtradarna, i samma tempo. På tvåfiliga vägar blir det därför få omkörningar och på flerfiliga vägar kan man passera på såväl vänster som höger sida. Det är ovanligt med förare som byter fil för att komma fram fortare, utan man håller oftast sin plats. Sammanfattningsvis har det varit ganska okomplicerat att köra bil här i USA.

En annan sak som är speciellt med USA är att man har så höga "gatunummer". Se på brevlådan här intill: Deras adress är 20924 Highway 66 West! Nu finns det sannolikt ingen 20923 och ingen 20925, de har helt enkelt ganska mycket "luft" i sin numrering. Men det känns ju lite futtigt att ha nummer 6, som vi har. Eller så är det kanske precis tvärtom, prestigefullt. Troligtvis inte.

Det är mycket vackert här i Oklahoma. Ju mer västerut vi kommer så ändrar landskapet karaktär. Det blir mer och mer av öppna fält med betesmarker. Färre skogspartier och inte lika kuperat som på östra sidan. Det påminner inte så lite om södra delen av Toscana. Vi ser också de första oljeriggarna ute på egendomarna.

Det är varmt! Termometern närmar sig 38 grader, precis som förutspåtts. Tur vi har AC i bilen. Något som förvånade oss när vi kom väster om Oklahoma City var den röda jorden. Den är på sina ställen lika röd som gruset på tennisplanerna. Vi har försökt att ta reda på vad det beror på men när man googlar på "Oklahoma" och "red earth" får man mest träffar på festivaler anordnade av indianer. Kanske finns det något samband ändå.

Om ni undrar vem som tar de fina bilderna, så är det något vi gör upp vid frukosten. Idag bestämde vi att Leif skulle fotografera lador och brevlådor medan Brittmarie skulle inrikta sig på otillgängliga vägar och märklig natur. Imorgon bitti gör vi nya val.

Ja, just det! Vi höll på att glömma bort att förklara varför det tog längre tid idag. Pinsamt att erkänna, men vi körde rejält vilse. Och när man bara har en karta som visar Route 66 är man helt "lost" om man kommer vid sidan av. Mil efter mil utan den minsta antydan till vilken väg vi var på. Till slut kom vi fram till en liten ort där det stod en "State Trooper" vi kunde fråga. "Just turn right at the next gas station, left at the first intersection with the flashing yellow lights. Then stright on for 45 miles." Vi hade alltså kommit rejält ur kurs, men det resulterade i alla fall i bilden med den röda jorden.

Edit 31-08-2010: Söker man istället på "red soil" så får man svar. Den röda färgen beror på att jorden innehåller järnoxid. Sedan innehåller den säkert en del annat också, som Anette påpekar i sin kommentar.