Dag 11: Från Clinton till Amarillo

Synd att det inte var idag vi behövde fråga om vägen; "Is this the way to Amarillo?" Tidigare har vi i stort sett rest i sydvästlig riktning. Ju mer västerut vi kommer desto flackare blir landskapet. Träden blir allt färre och istället blir det lågväxande buskage som tar över. Det är varmt och äntligen hittar vi ett vattenhål i den lilla staden Texola. Men vattenhålet har torkat ut, precis som resten av Texola. Endast en skällande hund tyder på att här fortfarande finns liv.

Vi tar oss vidare och Leif vill absolut köra en del av den ökända vägen "Jericho Gap". Det är en tidig del av Route 66 där bilarna på 20- och 30-talet ofta körde fast och fick dras loss med häst eller traktor som traktens bönder ställde upp med. Naturligtvis gjorde de inte detta gratis och det fanns misstankar om att man nattetid var ute och vattnade vägen för att den skulle bli extra svårfram-komlig. Ingen kunde bevisa något men faktum var att man här hade fler mobila vattentankar än någon annanstans.

Nåväl, när vi kör är det torrt och det är inga andra problem än damm. Jo, förresten. När vi bestämt oss för att vända upptäcker vi att det bakom oss kommer en traktor med en mycket, mycket bred flerskärig plog, som tar upp hela vägbredden. Vi lyckas precis ta oss åt sidan för att släppa förbi honom. Annars hade vi kanske blivit tvungna att betala för att bli bogserade åt sidan.

Nu är vi i Texas och landskapet blir allt plattare och plattare. Samtidigt blir det också blåsigare. En varm vind tar fatt i oss så fort vi stiger ur bilen. Det gäller att hålla i hatten! För det är just vad man har här. Vit hatt med brättet uppvikt på sidorna! Och hatten behåller man på inomhus. Skönt att få sina fördomar bekräftade.

Cadillac Ranch strax utanför Amarillo är ett offentligt konstverk som består av gamla Cadillacs med fronten nedgrävd i jorden. Det var ett konstnärskollektiv kallade "Ant Farm" som 1974 grävde tio hål i jorden och helt enkelt körde ned gamla Cadillacs och sedan fyllde igen runt om motorhuvarna. Besökarna uppmanas att ta med sig sprayburkar och måla graffiti eller ett meddelande på bilarna. Snart kommer någon annan och sätter sin prägel ovanpå och så är ditt bidrag förbi.

Synar man detaljer kan man hitta riktiga små konstverk. Men, som sagt, i morgon är det kanske ersatt med något annat.

Dag 10: Från Tulsa till Clinton

Dagens resa genom Oklahoma går till stor del på den äldsta delen av Route 66 från 1926. Det blir dessutom en lång resa på 203 miles (cirka 33 mil), vilket visade sig bli ännu längre. Mer om detta senare.

Till att börja med är det riktigt tomt på vägen, men efterhand dyker det upp allt fler motor-cyklister. De flesta kör Harley Davidson och det är tydligen Oklahomabor som är ute på söndags-cruising. Några kommer i par andra i större sällskap. Den som kör först kör alltid närmast mittlinjen, den som kommer efter ligger närmare vägkanten. Aldrig sida vid sida. Få har hjälm, några är barhuvade. Vanligast är att man har en scarf knuten runt huvudet. De är artiga och vänliga när man pratar med dem. Som vanligt folk alltså, trots de fördomar man kan från Sverige om folk som kör HD.

Vi kommer efter ett tag till en sträcka som faktiskt fungerade som Route 66 fram till 1965, vilket verkar osannolikt när man kör den idag. Som ni ser på bilden här intill hängde grönskan ut över stora delar av vägen. Här var vi dessutom helt ensamma och till slut tog vägen stopp. Bara att vända och köra tillbaka till närmaste utfart mot den nyare sträckningen.

En sak som skiljer USA från Europa är avsaknaden av rondeller. Vi har hittills på resan från Chicago kört i en rondell. Istället har man fyrvägsstopp och principen är att den som stannar först också kör först. Det fungerar alldeles utmärkt, men det gäller att vara uppmärksam för ofta kommer fyrvägsstoppen flera på rad och ibland på de mest omotiverade ställen.

Vi gjorde ett stopp vid "Round Barn" i Arcadia. En helt rund lada byggd 1898. Tidigare hade man stall på botten-våningen och ovanpå ordnade man "logdans" för folk från trakten. Idag är det souvenirbutik i botten och ovan-våningen hyrs ut för privata tillställningar, men är annars öppen för besökare. Precis som på andra håll drabbades orten Arcadia hårt när Route 66 fick en ny sträckning utanför byn. Mycket förföll och så även Round Barn, vilket så småningom resulterade i att taket rasade in. Genom frivilliga insatser (pengar och arbete) har ladan nu återställts. Så är det på många håll längs Route 66, det är volontärer som ser till att bevara minnesmärken och rädda historiska platser från fullständigt förfall.

Ute på vägarna kör de flesta, inklusive långtradarna, i samma tempo. På tvåfiliga vägar blir det därför få omkörningar och på flerfiliga vägar kan man passera på såväl vänster som höger sida. Det är ovanligt med förare som byter fil för att komma fram fortare, utan man håller oftast sin plats. Sammanfattningsvis har det varit ganska okomplicerat att köra bil här i USA.

En annan sak som är speciellt med USA är att man har så höga "gatunummer". Se på brevlådan här intill: Deras adress är 20924 Highway 66 West! Nu finns det sannolikt ingen 20923 och ingen 20925, de har helt enkelt ganska mycket "luft" i sin numrering. Men det känns ju lite futtigt att ha nummer 6, som vi har. Eller så är det kanske precis tvärtom, prestigefullt. Troligtvis inte.

Det är mycket vackert här i Oklahoma. Ju mer västerut vi kommer så ändrar landskapet karaktär. Det blir mer och mer av öppna fält med betesmarker. Färre skogspartier och inte lika kuperat som på östra sidan. Det påminner inte så lite om södra delen av Toscana. Vi ser också de första oljeriggarna ute på egendomarna.

Det är varmt! Termometern närmar sig 38 grader, precis som förutspåtts. Tur vi har AC i bilen. Något som förvånade oss när vi kom väster om Oklahoma City var den röda jorden. Den är på sina ställen lika röd som gruset på tennisplanerna. Vi har försökt att ta reda på vad det beror på men när man googlar på "Oklahoma" och "red earth" får man mest träffar på festivaler anordnade av indianer. Kanske finns det något samband ändå.

Om ni undrar vem som tar de fina bilderna, så är det något vi gör upp vid frukosten. Idag bestämde vi att Leif skulle fotografera lador och brevlådor medan Brittmarie skulle inrikta sig på otillgängliga vägar och märklig natur. Imorgon bitti gör vi nya val.

Ja, just det! Vi höll på att glömma bort att förklara varför det tog längre tid idag. Pinsamt att erkänna, men vi körde rejält vilse. Och när man bara har en karta som visar Route 66 är man helt "lost" om man kommer vid sidan av. Mil efter mil utan den minsta antydan till vilken väg vi var på. Till slut kom vi fram till en liten ort där det stod en "State Trooper" vi kunde fråga. "Just turn right at the next gas station, left at the first intersection with the flashing yellow lights. Then stright on for 45 miles." Vi hade alltså kommit rejält ur kurs, men det resulterade i alla fall i bilden med den röda jorden.

Edit 31-08-2010: Söker man istället på "red soil" så får man svar. Den röda färgen beror på att jorden innehåller järnoxid. Sedan innehåller den säkert en del annat också, som Anette påpekar i sin kommentar.

Dag 9: Från Baxter Springs till Tulsa

Kansas har den kortaste sträckan på Route 66, bara 13 miles (cirka 2 mil). Vi lämnade alltså ganska snart Kansas och kom in i Oklahoma. Staten Oklahoma var tidigare klassat som "indianterritorium" och gick ganska sent med i unionen som 48:e stat. Namnet kommer av Choctaw-indianernas ord "ukla" och "humma", som betyder rött folk.

Till att börja med är naturen ganska lik den i Missouri och Kansas men allt eftersom blir det mer öppna åkrar med vallväxter och betesängar. Det dröjer inte länge innan vi ser gårdar med stora besättningar av boskap och hästar. Det är ett mycket vackert landskap med böljande fält och enstaka dungar med stora träd. Den första stad vi kommer till är Miami som fått sitt namn efter Miami-indianerna. Det korrekta uttalet är som vi skulle säga namnet på svenska (och inte engelska).

Strax söder om Miami letar vi oss fram till "Sidewalk Highway", en gammal sträckning av Route 66 från 20-talet. När den här delen skulle asfalteras hade man ont om pengar och någon fick då den briljanta idén att bara asfaltera ett körfält mitt på vägen och ha grus på sidorna. Därmed räckte pengarna till dubbelt så lång sträcka. Nåväl särskilt populärt blev det väl inte, utan sträckan ersattes ganska snart med en ny mycket bredare och asfalterad väg. Det positiva med detta är att Sidewalk Highway faktiskt finns kvar än i dag i ursprungligt (nåja) skick.

Efter Sidewalk Highway blev det Afton, trots att det var tidigt på förmiddagen. Den lilla staden vi kom till hette nämligen Afton och var tidigare en blomstrande ort. Idag är den en skugga av sitt forna jag och vi ser för första gången något som börjar likna en spökstad. Här kan ni se det som tidigare var en neonskylt med reklam för motellet Rest Haven.

Strax före lunch gjorde vi en liten avstickare till Ed Galloway's Totem Pole Park. En park med stora skulpturer i form av totempålar skapade med hjälp av stål och betong och sedan målade. Ed Galloway använde 6 ton stål, 28 ton cement, 100 ton sand och sten samt elva år (1937-1948) för sin skapelse. Skulpturerna i parken har efter flera års förfall nyligen renoverats och återfått sin tidigare prakt. Verkligt fint faktiskt.

Vi har rätt ofta kört längs järnvägen, men det är först nu vi börjar se de långa amerikanska godstågen. Leif gjorde sitt bästa för att hålla jämn fart med tåget, medan Brittmarie hängde ut genom fönstret och väntade på rätt tillfälle att knäppa en bild på ett av de dånande dieselloken. Alla har vi våra passioner och nu vet ni vilken som är Brittmaries!

Strax före Tulsa kom vi till Catoosa där vi hälsade på den blå valen. Den gode Hugh Davies byggde den här skulpturen på tidigt 70-tal, som en överaskningspresent på bröllopsdagen till sin hustru Zelta, som samlade på små valfigurer. Platsen där valen ligger var tidigare familjen Davies privata, men så småningom öppnades den även för allmänheten. Så killar, om ni har svårt att komma på en lämplig present till er dam har ni nu fått ett bra tips!

Dag 8: Från Springfield (Missouri) till Baxter Springs

I morse när vi vaknade såg vi att vår Impala var den enda sedanen utanför motelldörrarna. I övrigt var det Pickups och motorcyklar. I huvudsak Harley Davidson och bredvid vår bil stod just två häftiga HD. Det visade sig vara två tjejer från Kalifornien som körde Route 66. Men de hade först kört från Kalifornien till New York för att vara med på en memorial för de brandmän och poliser som dog vid Ground Zero. Därefter hade de kört till Milwaukee (strax norr om Chicago) för att titta på Harley Davidson muséet. Nu skulle de avsluta resan med att köra Route 66 tillbaka till Kalifornien. Och allt detta på motorcykel. Häftigt!

Första stoppet på dagens resa var Paris Springs Junction där vi träffade Gary Turner och hans fru Lena. Gary har tillsammans med sin son Steve renoverat en gammal fallfärdig bensinstation med tillhörande verkstad och tillbringar nu dagarna som pensionär med att underhålla Route 66-resenärer. Vi fick en massa tips om vad vi skulle kolla in längs resan. Dessutom en noggrann vägbeskrivning till Red Oak II, som vi återkommer till.

Brittmarie fick låna Garys antika telefon för att provringa medan han skrev personliga hälsningar i en bok vi köpte av honom. Vi stannade nog och pratade med Gary och Lena i nästan en timme! Och strax innan vi ska köra igen dundrar det in två Harley Davidson på macken. Det var naturligtvis de båda tjejerna från Kalifornien.

Red Oak II är en verk av konstnären Lowell Davis. Lowell växte upp i Red Oak och flyttade sedan därifrån. När han återvände fick han se att hans gamla hemstad hade blivit en spökstad. Han köpte då upp flera av de gamla byggnaderna och flyttade dem till en plats cirka tre mil därifrån och döpte denna plats till Red Oak II. Här satte han upp byggnaderna igen, renoverade dem och flyttade dit med sin familj och delar av sin släkt.

Därefter har han köpt upp flera andra gamla byggnader och flyttat dem till Red Oak II och återställt dem i ursprungligt skick. Vi fick inte tillfälle att träffa Lowell själv, men vi fick berättat att huset här ovanför med grönt tak och vallgrav runtom var där hans svärmor fick bo när hon kom på besök. När tanten väl var i huset drog Lowell upp vindbryggan från "landsidan". Lowell har också kompletterat byggnaderna med gamla bilar som placerats ut på olika platser i terrängen.

Alldeles efter att vi passerat delstatsgränsen mellan Missouri och Kansas kom vi till den lilla staden Galena och till "4 Women on the Route". Fyra kvinnor i Galena köpte en gammal bensinstation och renoverade den själva till ett matställe och souvenirbutik. Vi pratade med Melba Rigg, som berättade att deras ställe och den gamla bogserbil som stod parkerad utanför utgjort inspiration till filmen "Cars". Bogserbilen hade tydligen varit modell för figuren "Tow Mater" i filmen. Vi har inte sett filmen själva, men kanske någon av er läsare har gjort det. Melba berättade att de också hade köpt den gamla träbyggnaden tvärs över gatan som tidigare varit bordell. De skulle renovera den till ett "Bed & Breakfast". Riktiga entreprenörer dessa kvinnor, eller hur?

Vi har nu kommit fram till dagens slutmål: Baxter Springs i Kansas. Här bor vi på ett Bed & Breakfast hos Amy och Richard Sanell på "Little Brick Inn". När vi skulle checka in hann vi inte säga något innan Amy frågade: Is it you Leif? Antingen är Leif välkänd i Kansas (åtminstone i Baxter Springs) eller så har de få gäster idag. Visserligen är vi än så länge de enda gästerna, men Leif tror ändå på det första alternativet. Byggnaden har tidigare varit bank och det sägs att det var den enda banken Jesse James rånade två gånger. På den tiden låg nog inte polisstationen vägg i vägg, som den gör nu.

En sak vi kom att tänka på just nu: We are only 24 hours from Tulsa! Vårt nästa övernattningsställe.

Dag 7: Från Kirkwood till Springfield (Missouri)

De två första dagarna körde vi cirka 100 miles (16 mil) per dag. Idag körde vi drygt det dubbla, 34 mil genom ett helt annorlunda landskap i Missouri. I motsats till i Illinois är här ett kuperat landskap med mycket lövskog. Det påminner faktiskt mycket om Toskana. T o m vinodlingar finns det och eftersom vi har för vana att prova traktens viner, körde vi naturligtvis in till en vingård för att provsmaka. Vi valde att prova ett torrt mousserande vin och fick ett plastglas på cirka 2 cl att dela på. På finare ställen finns en liten hink man kan spotta ut vinet i när man smakat. Det saknades här men hade verkligen behövts. Don't you like it? frågade hon som serverat. No, svarade Leif, it's too sweet. - That's how all Midwestern wines are, blev svaret. Vi tackade för oss och lämnade stället tomhänta.

Vi passerade genom både Cuba och Lebanon idag på vår resa. Cuba är en liten stad som är mycket mån om sin Route 66-historia. Här, liksom i Pontiac där vi övernattade dag 4, finns många fina väggmålningar på husen. Ni ser en av dem här till vänster. Även i Lebanon finns mycket Route 66 nostalgi. Ett klassiskt lunch- och övernattnings-ställe längs Route 66.

Vädret är fortsatt fint. Helt molnfri himmel hela dagen. Cirka 20 grader på morgonen och 30 på eftermiddagen. Prognosen för de närmaste dagarna visar soligt och mellan 30 och 35 grader längs vår resväg.

Vid lunchtid kom vi till Devil's Elbow, en liten plats som fått sitt namn efter en särskilt besvärlig krök på floden Big Piney River. Över floden gick en gammal stålbro från 1923, som har sett sina bästa dagar. Det var med viss bävan vi körde över den, men det gick bra. Alldeles vid bron fanns "the Elbow Inn Bar & Grill" där vi tvekade länge innan vi gick in. De enda fordonen som stod parkerade utanför var ett antal Harley Davidsson motorcyklar.

När vi väl kom in visade det sig vara ett gäng vanliga amerikanska gubbar som var ute på en nöjesresa. Tydligen har också ganska många damer frekventerat stället. Hela taket i baren var dekorerat med begagnade behåar i olika storlekar och färger. En del var till och med signerade av den förra ägaren. Tyvärr försatt Brittmarie chansen att bli historisk.

För er som undrar om det går att köra efter att man druckit Bloody Mary och Margerita kan vi berätta att det vet vi inte. Den typen av utsvävningar gör vi när dagens bilresa är över och det är taxi eller till fots som gäller.

Vi har nu checkat in på motellet "Rail Haven" i Springfield. Nej, inte Railway Heaven! Så roligt är det inte. Rail kommer av de störar som man använde som stängsel runt det här gamla motellet en gång i tiden. (Rail fence = gärdsgård.) Haven betyder hamn eller tillflyktsort. Det är det första motellet sedan Chicago där vi parkerar utanför den egna dörren. På det klassiska sättet. Nu får vi se hur vi ska tillbringa resten av kvällen. Vi ska ju fira Leifs 60-årsdag!

Sen edit: Klockan är nu 22.00 lokal tid. Vi firade födelsedagen på en riktig italiensk restaurang: Gilardi's. En restaurang som säkert hade klarat sig även i Italien. Hem från restaurangen åkte vi med den mest galna och trevliga taxichaufför vi någonsin träffat. I Chicago och New York sitter de bakom plexiglas och vill inte ha med kunderna att göra. Denne chaufför, Rick, höll låda hela tiden och när han fick veta att vi var från Sverige fick vi skriva i hans gästbok. Vi fick också hans handskrivna visitkort, som vi fick lova att "begrava" när vi kom hem. Han hade inte själv möjlighet att resa utomlands, men genom visitkorten kom han hela världen runt!

Dag 6: Från Springfield (Illinois) till Kirkwood

Innan vi börjar berätta om dagens färd, kan det kanske vara bra med lite information om Route 66. Den kom till redan 1926 som en av de första långväga rutterna genom USA. På samma sätt som Europavägarna kom till cirka 25 år senare. Man utgick från det befintliga vägnätet och bestämde helt enkelt en rutt (en vägsträckning), som man gav ett specifikt nummer. De som gick i nord-sydlig riktning fick ojämna nummer de som gick öst-västlig riktning fick jämna nummer.

Under sin livslängd genomgick Route 66 stora förändringar såsom asfaltering, fler körfält och ändrade sträckningar. 1985 togs Route 66 officiellt bort, eftersom den då ansågs obehövlig. Det hade kommit till nya Interstate motorvägar som mycket mer effektivt flyttade resenärer och gods från A till B. Själva vägarna finns dock till mycket stor del kvar, även många av de äldsta sträckningarna.

Innan vi lämnade Springfield passade vi på att tanka för första gången. Det gick i 12,8 gallon och vi betalade 34,23 USD. Det motsvarar ett literpris på 5,30 SEK, vilket förklarar varför bilparken här i USA ser ut som den gör. Visserligen inte många stadsjeepar, men många fler Pickup Trucks. Stadsjeepar är nog mest för mesar. Real Americans drive trucks. En mycket positiv sak är faktiskt trafikkulturen och trafiktempot. Hittills har det varit mycket lätt att köra och folk visar stor hänsyn. Mycket bättre än i Europa.

Det här med att det har varit olika sträckningar genom åren gav oss två alternativ idag när vi startade från Springfield. En tidig sträckning som gällde fram till 1930 och en senare. Vi valde den tidigare som gick på behörigt avstånd från motorvägar och genom ett jordbrukslandskap med småstäder och som officiellt heter IL-4. I den här delen av Illinois är det faktiskt inte helt olikt Skåne och vädret är som en svensk högsommardag, men med den skillnaden att vi faktiskt befinner oss på samma breddgrad som södra Italien.

Alldeles i början gjorde vi en liten avstickare till en "covered bridge", en bro med väggar och tak. Man gjorde tidigare så på träbroar för att skydda dem för väder och vind, och därmed få en längre hållbarhet. Man fick naturligtvis inte köra bil över bron, men väl promenera. Leif skulle också ta en bild från andra sidan, vilket resulterade i leriga skor, som fick läggas i en plastpåse i bakluckan, och en bild som inte blev särkilt bra.

Strax efter den överbyggda bron kom vi till "Brick Road". Inte Yellow Brick Road, men väl Red Brick Road. En del av ursprungliga Route 66, som nu har hamnat vid sidan av en nyare sträckning av IL-4. Det var lite "skumpigt" ibland men i huvudsak gick det bra att köra och faktum är att vägen fortfarande används som en del i det lokala vägnätet.

Eftersom Route 66 inte finns med på dagens kartor får man ta till lite andra hjälpmedel för att hitta rätt. Det finns en hel del beskrivningar publicerade med både text och handritade kartor. Sedan har man också börjat sätta ut skyltar som visar var "Historic Route 66" gick.

Lunchen intog vi i ett litet samhälle som heter Hamel på en traditionell Route 66 diner. Ni som inte varit i USA har säkert sett dem på amerikanska filmer. En lång bardisk och fasta bord och soffor längs väggen. Brittmarie åt Ceasar sallad och Leif åt Taco Sallad. Brittmarie blev tillfrågad om hon ville ha big eller small. Innan hon han svara sade servitrisen, "They are really big..., maybe you want a small?" Det blev en small och det var fullt tillräckligt. Leif fick big utan att ens bli tillfrågad. Svårt att förstå, eftersom han gått ner flera viktklasser sedan vi kom hit till USA. Åtminstone i jämförelse med sina amerikanska bröder. För övrigt är han lite kaxig just nu, han var tvungen att visa legitimation när vi köpte vin i en supermarket. Åldersgränsen är visst 21! Imorgon är han säkert inte lika kaxig...

På eftermiddagen korsade vi Mississippi River, Nordamerikas största flodsystem och dessutom gräns mellan Illinois och Missouri. Vi övernattar i Kirkwood, alldeles utanför St Louis.

Till sist, på begäran från Mikaela och Andreas: Bilden på Leif tillsammans med Blues Brothers!

Dag 5: Från Pontiac till Springfield (Illinois)

Route 66 genom Illinois har hittills gått genom ett ganska flackt jordbrukslandskap med mycket majsodlingar. Oftast har vi järnvägen på ena sidan och Interstaten (motorvägen) på den andra. En stor del av den sträcka vi kör har tidigare varit fyrfilig, men när motorvägen anlades stängdes den ena halvan av gamla Route 66 av, så nu är det en tvåfilig väg vi kör på. På vissa ställen har man gjort om den avstängda halvan till gång- och cykelväg. Vägen är i princip spikrak och ofta är vi helt ensamma på vägen.

I Lexington tog vi en paus vid "Memory Lane". En bit av Route 66 som numera är avstängd för biltrafik, men som öppnas en weekend i början av September varje år. Då är vi tyvärr redan i New Mexico men lyckligtvis var en kortare del öppen i "andra änden" av Memory Lane, så vi kunde i alla fall köra en kort sträcka på den här lummiga vägen. Till och med körbanan är ju "lummig".

När det började närma sig lunchdags kom vi till Atlanta där vi träffade "Tall Paul", en så kallad "Muffler Man". Flera sådana här glasfiberjättar har funnits längs de amerikanska vägarna där de gjort reklam för olika varor. Att de kallas för muffler men beror på att många av dem höll ljuddämpare (mufflers) i händerna och var placerade utanför bilverkstäder. Just Tall Paul var designad för att hålla en yxa, men på senare tid har han istället fått hålla en hot dog. På husväggen bakom Paul ser ni en väggmålning (mural) med reklam för Palm's Grill Cafe där vi åt lunch.

Tidigt på eftermiddagen kom vi fram till dagens slutmål: Springfield, Illinois. (Vi kommer till Springfield, Missouri i övermorgon.) Springfield har drygt 100.000 invånare och är huvudstad i Illinois (det är alltså inte storstaden Chicago). Stadens förnämsta invånare är (var) Abraham Lincoln som bodde här i 24 år och var verksam som både advokat och politiker. Vi avslutade kvällen med en god bit mat (Beef Wellington) på stadens äldsta restaurang (Maldaner's) som funnits här sedan sedan 1884.

Dag 4: Från Chicago till Pontiac

Vi lämnade Ohio House Motel i Chigaco vid åtta-tiden och körde till korsningen Michigan Avenue/East Adam Street, som är startpunkten Route 66 västerut.

Men, stopp! Vänta! Vi höll ju på att glömma att presentera vår reskamrat: En svart Chevrolet Impala (L24 6066), som förhoppningsvis ska vara med oss hela vägen till Kalifornien. Ni skymtar henne här till höger.

Resan genom Chicagos västra "förorter" gick i stort sett problemfritt. Vi missade att svänga två gånger, men det kom vi snabbt på och tog oss snabbt tillbaka till "rutten". Första stoppet blev i Joliet vid gamla Joliet Prison. Ni som har sett filmen Blues Brothers kommer säkert ihåg scenen i början av filmen där "Joliet" Jake Blues blir utsläppt ur fängelset och upphämtad av sin bror Elwood Blues. Efter Joliet kom vi till - just det - det lilla samhället Elwood.

Från Elwood och flera dagar framåt kommer vi att köra längs med järnvägen Chicago - St Louis. Järnväg, telegrafstolpar och väg sida vid sida. Järnvägen kom först och var också oftast anledningen till att flera av de små städerna längs den här delen av Route 66 etablerades.

Många av småstäderna är fortfarande rätt så välmående och här finns också några gamla bensinmackar som bevarats och restaurerats genom frivilliga insatser. De fungerar ofta som "visiting center" och i Dwight fick vi tillfälle att språka med ett äldre par (äldre = 70+ ifall ni undrar) som fungerande som frivilliga guider på platsen. De hade mycket intressanta saker att berätta om den gamla tiden när Route 66 gick rakt genom den lilla staden.

Vid tvåtiden kom vi fram till slutmålet för dagen: Pontiac. Uppkallad efter en indianhövding med samma namn, inte efter bilen. I Pontiac finns tre gamla "swinging bridges" som gungar rejält när man går över dem. En av oss ogillar broar, och stannade på landsidan. Pontiac är också känt för sina fina väggmålningar (murals) på husväggarna.

I år hade dessutom stadens konstnärer i "2010 Downtown Art Project" konstfullt tillverkat och målat 13 bilar i "barnstorlek" i glasfiber, som var utplacerade på olika platser "downtown". Det du Isac, en sådan bil vore något för dig! Tjata på din pappa.

Nu ska vi avsluta dagen med en middag på en närliggande mexikansk restaurang där man idag måndag har half price på Margarita. Vi måste ju fira MFF:s seger över HBK.

Dag 3: Chicago

Tredje dagen i Chicago började med molnighet och lite lägre temperatur. Nere vid Chicago River hamnade vi mitt i en filminspelning. En gata ned mot floden spolades med vatten och en bil kördes fram. Aha, tänkte vi; en aktionfilm med vild biljakt! Inte alls, en stillsam reklamfilm för Chrysler där ingenting hände alls. Stor besvikelse för oss som hoppades på att hamna i eftertexterna.

När det närmade sig lunchtid drog vi oss än en gång ut mot piren för att söka lite svalka. Nu var det ett kvinnligt soulband som spelade och de var bra, men inte lika häftiga som bandet som spelade igår. Men bättre än igår var att Micky hunnit specificera var någonstans man skulle beställa sin Bloody Mary, och det var just vad vi behövde. Särskilt Leif som känner av en liten förkylning, som nog beror på luftkonditioneringen. "Doctors order", tack Micky!

I motsats till igår levde Chicago upp till namnet "the Windy City. Flaggorna smattrade i vinden längst ute på piren som ni ser på bilden till höger. Kvällen avslutades på Clark Street Ale House. En lokal pub där folk frågade varifrån i Chicago vi kom från eftersom de inte kände igen oss. När vi berättade att vi kom från Sverige sa en av gästerna: "Därifrån kommer ju en av världens bästa idrottsmän!"

Innan vi han fråga vem, sa han "Niklas Hjalmarsson"! Två fågelholkar försökte hålla skenet uppe. Ja, just det, Niklas Hjalmarsson, ha-ha. Vi tittade frågande på varandra; vem fan är det? Spelar han golf kanske? Av det fortsatta resonemanget förstod vi att han ägnade sig åt det som i Malmö kallas för "käppakrig", att han spelade för Chicago Blackhawks och tydligen ansågs väldigt lovande. En ny Nicklas Lidström sas det, och eftersom vi kan skilja på Niklas och Nicklas förstår ni att vi inte är helt bakom flötet, eller så har vi tillgång till Google. Ni får gissa själva.

I morgon startar själva äventyret. Då rullar vi ut från Chicago mot sydväst. Nästa stopp är Pontiac.

Dag 2: Chicago

Även sömntutor vaknar tidigt här. I alla fall om sömntutorna kommer från svensk tidzon. Vi vaknade vid femtiden på morgonen lokal tid till ett regnigt Chicago. (Då var klockan redan 12 mitt på dagen hemma hos er. Alltså sömntuta hos er, uppe med tuppen hos oss.)

Det blev frukost med omelett, kaffe, juice och smördränkt rostat bröd på Lou Mitchell's restaurant, ett klassiskt Route 66 ställe som öppnades redan 1923, dvs tre år före Route 66. Resten av dagen ägnades till stor del åt shopping, bland annat på Macy's och Sephora. Medan vi strosade runt i affärer upphörde regnet och solen tittade fram, vilket naturligtvis innebar att temperaturen åter igen började stiga. Efter en tur i Millenium Park där det började bli svettigt, sökte vi oss ut till Navy Pier för att få ett svalkande blåsande, vilket ju inte är för mycket begärt i "Windy City". Tji fick vi. Helt vindstilla!

Men istället fick vi ett annat trevligt blåsande. En åttamanna orkester med gitarrer och blåstrio spelade James Brown låtar med dansande publik framför scenen. Häftigt! Musiken påminde oss om det senaste bröllopet. Temperaturen påminde oss om det förra.

Vännen Micky har rekommenderat en söndagsbrunch på piren i Chicago med Bloody Mary, som dessvärre inte serveras före 12. Leif fick idéen att fråga några bänkgrannar på piren, som enligt honom verkade höra hemma i Chicago, om närmare vägledning. De var från Massachusetts och visste inget om Chicago, men hade svenska förfäder och rekommenderade ett besök i svenskbygderna "där hemma". Men det avviker för mycket från våra resplaner. Så om vi ska få Bloody Mary till sen frukost på piren i morgon är vi helt beroende av dig, Micky. (Du läser väl mail Micky!)

Dag 1: Malmö - Chicago

"Hi guys", som dom säger här över. Nu är vi äntligen på startpunkten för vår resa längs Route 66: Chicago!

Dagen började inte riktigt som vi hade tänkt oss. Vid incheckningen på Kastrup fick vi beskedet att vårt flyg från Amsterdam till Chicago var inställt på grund av tekniska problem! Men det löste sig och vi blev ombokade att flyga via Paris med uppgradering till högre klass och ankomst till Chicago 5 minuter tidigare än via Amsterdam. Tur i oturen alltså.

Väl framme i Chicago fick vi ett varmt mottagande: 36 graders värme, som nu sex timmar senare inte riktigt vill ge med sig! Men vi har hunnit med att checka in på underbara "retro" Ohio House Motel och parkera vår hyrbil Chevrolet Impala alldeles utanför fönstret. Utöver detta har vi också (med godkänt resultat) besiktigat några irländska pubar i kvarteren här omkring, vandrat i downtown Chicago och till sist avslutat den tidiga kvällen (klockan är nu åtta på kvällen här) med sirleonstek och vin på en närliggande restaurang. Det sover man förhoppningsvis bra på.