Dag 28: Santa Monica till LAX

Sista hela dagen i USA (för den här gången) har vi tillbringat i West Hollywood, Beverly Hills, Bel Air och Malibu innan vi avslutade vår "road trip" vid Los Angeles International Airport (LAX). Vi har just lämnat in hyrbilen hos Herz och håller nu på att packa färdigt så vi är resklara tidigt i morgon bitti. Flyget går fredag 09.20 från Los Angeles och vi ska landa på Kastrup lördag 09.25. Nu tar ju inte resan 24 timmar, utan vi kan räkna bort de nio timmar vi för närvarande är efter er.

Vi vill tacka er alla som följt vår resa. Det har varit kul att läsa alla kommentarer. Vi ses!

Brittmarie & Leif

Dag 27: Santa Monica

För första gången under vår resa vaknar vi till en helt molntäckt himmel. Senare visar det sig inte vara så mycket moln, som dimbankar som driver in från oceanen. Vi ägnar förmiddagen åt lite shopping i downtown Santa Monica och konstaterar att urvalet i butikerna här skiljer sig rätt väsentligt åt från Chicago. En fråga till vår svärdotter Anne: Det var väl sådana här du menade när du bad oss köpa Converse med höga skaft?

Plötsligt spricker det upp och himlen antar den där fina ljusblå färgen igen. Och det sker samtidigt som Wilton gör 2-0 till MFF! Tack Apple Store för att vi fick testa en Ipad så länge. Och ursäkta att vi skrek så högt i butiken!

Hotellet vi tog in på igår var inte "scoutat" i förväg. Det innebar sämre kvalitet och högre pris än vad vi upplevt tidigare. Dagens hotell hade vi dock spanat in och bokat i förväg. Om ni någon gång ska till LA och vill ha ett bra och prisvärt boende kan vi rekommendera Sea Shore Motel i Santa Monica! Beläget på huvudgatan (Main Street), två kvarter från stranden. Main Street är också just var det utger sig för att vara. Själva huvudgatan i Santa Monica med restauranger, barer och småbutiker. Allt i trevlig småskalighet med en- eller tvåvåningshus.

En tur ned till stranden avslöjar att det är fler badvakter är badande. Brittmarie intar snabbt rollen som både badvakt och badade. Leif får direkt associationer till Baywatch och Pamela Andersson. Men när verkligheten uppenbarar sig i form av enbart manliga badvakter överger han snabbt sina idéer om låtsasdrunkning och efterföljande mun-mot-mun-metoden.

Väl uppe på landbacken konstaterar vi att Brittmarie (fotoobjektet) drabbats mindre av vätan än Leif (fotografen). Ett gott råd från Leif är att inte ha lågskor och långbyxor när ni ska fotografera badnymfer.

Efter snart fyra veckor här i USA längtar vi efter något speciellt. Nej, det handlar inte om köttbullar, lingon och potatismos. Det är FISK! Så dagens avslutningsbild blir en "Red snapper" från Enterprice Fish Company på en tvärgata till Main. Godnatt!

Dag 26: Från Kingman till Los Angeles

Ja, idag nådde vi fram till Los Angeles och Stilla Havet efter en resa på sju timmar, i huvudsak genom ett ökenlandskap. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Vi börjar i Kingman:

I motsats till igår frös vi inte direkt på morgonen. Redan före klockan sju visade termometern 19 grader Celsius och varmare skulle det bli. Betydligt varmare. Vi lämnade Kingman klockan åtta och bestämde oss för att äta frukost i Oatman, cirka en timme bort. Vägen från Kingman till Oatman gick till en början genom en platt ökenlandskap med berg i fjärran och i stort sett spikraka vägar. Vi passerade flera "Wash" där skyltarna varnade "Don't pass when flooded". Nåväl, några översvämningar var inte att vänta så torrt som det var här.

Men snart närmade vi oss Black Mountains där vägen började slingra sig uppför i den ena hårnålskurvan efter den andra och inga skyddsräcken på sidorna. Det gällde att vara skärpt och inte förledas av utsikten utan att ha ögonen på vägen istället. Tydligen hade några som passerat här tidigare missat detta. Här får vi också se våra första "Road Runners". Kan ni gissa vad de gjorde? Ja, just det! De sprang på vägen. Något "Beep Beep" kunde vi dock inte höra.

Väl framme i Oatman vid niotiden letade vi upp en restaurang som serverade frukost. En tjock skiva skinka, två stekta ägg, hash browns (råraka), rostat bröd, juice och kaffe/te. Vid det här laget har temperaturen nått en bit över 30 grader. Oatman är en gammal guldgruvestad som idag kanske är mest känt för sina vilda åsnor (burros) som lever uppe i bergen och på dagarna kommer ned till staden för att bli matade med morrötter av dagens turister. Dagens åsnor härstammar från djur som guldletarna släppte lösa när guldet började "ta slut" i Oatman på 1920-talet. Några åsnor fick vi aldrig se här i Oatman, men istället en massa Harley Davidson. Motorcyklister har tydligen högre status här än i Sverige för på många ställen ser man skyltar "Bikers are welcome".

Från Oatman bär det utför ned mot Needles i Kalifornien. Strax före gränsen passar vi på att tanka fullt, eftersom bensinen är en dollar dyrare per gallon i Kalifornien. Det blir 5,80 SEK per liter istället 7,80. Vi hade ursprungligen tänkt övernatta i Needles, men fick under resans gång höra så mycket negativt ("Ugly!" och "For your safety, stay in your hotel in the evening!") Jämfört med Kingman så var det definitivt inte "ugly". Dessutom ser vi våra första riktiga palmer sedan vi kom till USA. Hellre en sämre utsikt här än den bästa i Kingman! Men det är varmt, nu har termometern nått upp till 102 grader Farenheit, dvs 39 grader Celsius. Och framför oss har vi 23 mil genom Majoveöknen!

Vi valde att köra Interstaten (motorvägen) genom öknen istället för gamla Route 66. Dels är det två timmar snabbare genom ett ganska enformigt landskap, dels finns det hjälp att få om man får fel på bilen. Längs gamla Route 66 är man ganska utlämnad. För säkerhets skull har vi dock två gallon (7,5 liter) dricksvatten med oss. Och bilen är ju fulltankad. Öknen var dock inte som vi föreställt oss. Det var mer växtlighet och mer kuperat än vi trodde. Och dessutom svalare än i Needles. Bara runt 35 grader varmt.

Vid Barstow tar öknen slut och vi ska börja nedstigningen mot Los Angeles. Men först stannar vi till i Barstow för att titta på lite gammal Route 66 nostalgi. Här ser ni vår Cheva framför en "mural" (väggmålning) i Barstow. När vi lämnar Barstow känns det som vi är nära slutmålet, men det är 12 mil innan vi kommer till San Bernadino som ligger precis öster om LA och sedan är det 12 mil till innan vi är i Santa Monica. Och här får vi modifiera vår beskrivning av den amerikanska trafikkulturen. Inte håller man hastighetsgränserna och inte stannar man lugnt kvar i sin fil på den fyr- och femfiliga motorvägen. Här kryssar man friskt mellan körfälten för att vinna några meter. Det gäller som förare att hålla full koll framåt, bakåt och åt sidorna samtidigt.

Så äntligen framme i Santa Monica. Att vi skriver "äntligen" beror inte på att vi tycker det skönt att resan är över, utan att att vi - liksom så många miljoner resenärer före oss - har nått fram till Stilla Havskusten. Vi hinner precis hitta ett hotell med lediga rum, checka in på hotellet och gå cirka hundra meter ned till Santa Monica Beach för att bevittna solnedgången. Kvällen avslutades med en god middag på "La Vecchia Cuccina" och därefter en barfota promenad i vågskvalpet längs sandstranden.

Dag 25: Från Williams till Grand Canyon och Kingman

Vi gick upp tidigt eftersom vi ville komma till Grand Canyon innan det blev för varmt. Det verkade inte som vi skulle behöva oroa oss för värmen för halv sju var det bara åtta grader Celsius i Williams. Frukosten skulle börja serveras klockan sju, utomhus fast under tak. Det fanns dock gasolvärmare så det var ganska drägligt trots allt. Från Williams till Grand Canyon är det 10 mil och under den dryga timme det tog att köra dit hann temperaturen stiga till cirka 20 grader.

Väl på plats vid Grand Canyon möts vi av ett märkligt landskap. Det som först slår oss är hur bred Grand Canyon är. Bredden varierar mellan 400 meter och 24 kilometer. Det är onekligen än mäktig känsla att stå och blicka ut över detta ökenlandskap, som det ju egentligen är. Den lilla bruna rand ni kan se i mitten av bilden är Colorado-floden. Det är svårt att återge synintrycket på bild eftersom känslan av djup så lätt försvinner.

Den del av Grand Canyon, som vi är i, är en del av en Nationalpark och här är allting mycket välordnat. De flesta gångstigarna är till och med asfalterade. De är nog inte bara av omsorg om besökarna utan ännu mer att se till att de håller sig där på gångstigarna och inte i onödan sliter på den ömtåliga naturen. Leif, som vill visa att han minsann inte längre är rädd för höjder, går dock ut på en klippkant och sätter sig ned och dinglar med benen.

Fram emot lunchtid lämnar vi Grand Canyon för att köra tillbaka till Williams och sedan vidare mot Kingman. Totalt kommer vi att köra cirka 40 mil idag. Naturen kring Williams är mycket vacker med tallskog och öppna fält som ofta är fulla med gula blommor. Strax väster om Williams lämnar vi Coloradoplatån och på fem minuter förflyttar vi oss från 2100 meters höjd till 1500 meter. Samtidigt stiger temperaturen från 26 grader Celsius till 30. Nu möter vi ett helt annat mycket kargare, flackare och mindre vacker natur.

Ju längre västerut vi kommer desto mer stiger temperaturen, trots att det blir senare på eftermiddagen. En svag föraning om vad som väntar oss i morgon när vi ska korsa Mojaveöknen.

Trots det lite enformiga landskapet med spikraka vägar över stora gräs-slätter kommer vi till en del roliga platser. Kolla de här bilderna från Seligman (vänster) och Hackberry (höger) så förstår ni kanske.

När klockan började närma sig fem kom vi fram till dagens slutmål; Kingman. Detta är första övernattningen som inte ingått i Leifs ursprungliga planering och därmed också det första motellet som inte varit bokat i förväg. Nu hamnade vi på "Hill Top Motel", som skryter med "Best View in Kingman".

Och med 51 dollar för ett rum med två Queen Bed, Air Condition, TV, telefon, mikrovågsugn, kylskåp, trådlös Internet, hårfön och tillgång till tvättmaskin samt naturligtvis dusch och toalett är det väl ganska prisvärt. Dessutom parkerar vi bilen utanför dörren.

Nästa övernattning är heller inte bokad, utan vi får se om vi kommer till Santa Monica eller stannar till någon annanstans på vägen. Häftiga äventyrare, tänker ni säkert.

Dag 24: Från Sedona till Williams

Först lite om gårdagskvällen. Vi fick lite moln på sen eftermiddag, vilket gav oss en fantastisk solnedång med moln som färgades gula och röda av solen mot bergens mörka siluett. När solen gått ned blir det mörkt här, eftersom det är så lite gatlyktor och utebelysning. Detta gör att stjärnhimlen syns på ett sätt som den aldrig gör hemma. Man ser tydligt vintergatan som ett ljusare stråk över natthimlen. Och middagen, den blev på Judi's igen. Det har i alla fall varit olika maträtter varje kväll och det var lika fantastiskt gott all tre kvällarna.

Vi körde norrut från Sedona mot Flagstaff genom Oak Creek Canyon. Molen från igår kväll var kvar och gjorde att temperaturen var lite lägre än tidigare. Som vanlig svensk högsommar ungefär. Vi stannade till efter att ha passerat Midgley Bridge för att ta några foton. Vissa broar är det bättre att kolla in efter att man kört över dem. Det är ju så att Brittmarie är rädd för broar medan Leif är rädd för höjder. Brittmarie har fått flera tillfällen att pröva sitt mod; Leif lär få det i morgon vid Grand Canyon.

Från Flagstaff till Williams kör vi till stor del på de äldsta sträckningarna från 20- och 30-talet, vilket gör att vi för det mesta är helt ensamma på vägen. I Bellemont (som varken är "belle" = vackert eller "mont" = berg) letar vi oss fram till "Pine Breeze Inn", som finns med i filmen "Easy Rider". När Captain America (Peter Fonda) och Billy (Dennis Hopper) stannar till för att för att hyra rum öppnas dörren på glänt av en man. När han ser dem på sina motorcyklar ändras neonskylten från "VACANCY" till "NO VACANCY". Vi måste se den filmen igen när vi kommer hem.

Vi berättade igår att vi har kompass i bilen. Det tog ett tag innan vi kom underfund med det och hur den skulle ställas in. Men sedan har vi haft stor nytta av den. GPS då? Nej, det har vi inte utan vi kör efter specialkartor som i detalj visar Route 66. Det är tack vare dessa kartor vi kan hitta sådant som på bilden här intill. En väg som var Route 66 fram till 1931 och som faktiskt var körbar en bit in i skogen. Nördigt, javisst! Men också förbaskat kul.

Ett fint gammalt hus "Wagon Wheel Lodge" låg alldeles intill Route 66 och vi kunde inte motstå frestelsen att stanna till och fotografera. När Leif tagit några foton kommer en kvinna ut ur huset: "What do you want!" "OK, here we go again", tänkte vi och beredde oss på en ny utskällning. Men, när vi förklarat att vi tyckte hennes hus var så fint att vi inte kunde motstå att fota det sa hon: "Usually my two small dogs sits in the window above the door. Do you want me to put them there for you?" En minut senare satt hundarna där och vi tog nya foton. Titta noga så ser ni en av dem på bilden. Vi vinkade tack och farväl och åkte vidare.

Tidigt på eftermiddagen kom vi så till Williams, en liten stad med knappt tretusen invånare. Staden är väl mest känd för två saker. Den är den närmaste staden om man vill besöka Grand Canoyns south rim. Det finns också en turistjärnväg som går mellan Williams och Grand Canyon Village. Men Williams var också den sista staden längs gamla Route 66 som blev förbipasserad av Interstate-motovägen, vilket skedde 1984. Året efter upphörde Route 66 officiellt att existera. Det finns i princip bara en huvudgata som alla motell, affärer och restauranger ligger längs. En mysig liten stad faktiskt.

Dag 23: Sedona

Ännu en dag i Sedona och den har vi ägnat åt utflykter i närområdet. Först åkte vi upp till "Chapel of the Holy Cross" som ligger på en bergsavsats med en fantastisk utsikt. Den här platsen är också en av Sedonas vortexes som vi berättade om igår. På den här bilden ser man också hur de nedersta berglagren är rödaktiga medan de övre (bakom kapellet) är mer gråvita. Det är alltså olika sedimentavlagringar som har varierande innehåll av mineraler och därmed får olika färg.

När vi fått tillräckligt av själslig frid åkte vi upp till den närliggande (4 mil) lilla staden Jerome. Jerome grundades i slutet av 1800-talet som en gruvstad, men blev senare också en ökänd vilda västern stad med prostitution och spel. Som mest hade Jerome 15.000 invånare men när priset på koppar gick ned stängdes gruvorna. Människorna i staden flyttade därifrån och i slutet av 50-talet bodde här bara 50 personer. Idag har flera av de övergivna husen rustats upp och blivit till restauranger, gallerier och Bed & Breakfast. Men staden har fortfarande ett ganska slitet utseende och det är inte svårt att föreställa sig den gamla tiden här.

Eftermiddagen ägnade vi åt spontana vägval. Vi körde helt enkelt in på vägar som vi tyckte såg intressanta ut, utan att veta riktigt vart de ledde. Som tur är har vi en bil med kompass, så vi vet alltid åt vilket väderstreck vi kör. Det är nämligen inte alltid så lätt att veta åt vilket håll man kör när solen står mitt uppe på himlen. Bilden här till höger har Brittmarie tagit medan Leif kör. Tilläggas kan att han körde rätt så långsamt så Brittmarie behövde inte springa så fort efter bilen, för att kunna fota.

Väl tillbaka på hotellet var vi ganska trötta. Värmen och alla intrycken tar faktiskt på en. Men med lite svalka från air condition på rummet och Corona Extra från kylskåpet återhämtade vi oss rätt snabbt, som framgår av bilden här till höger. Nu ska vi bara bestämma var vi ska äta i kväll. I torsdags och fredags åt vi på Judi's Restaurant som ligger på en minuts gångavstånd från hotellet. Och även om det var sagolikt gott känner vi att vi kanske skulle se om det finns något annat lika bra i närheten.

Dag 22: Sedona

Idag hade vi bestämt oss för att åka med på en tur med fyrdjulsdriven jeep. Den första delen av turen gick upp i bergen via "the Schnebly Hill Road", från början en "cow trail" som sedan blev huvudvägen till Sedona från Flagstaff tills den 1914 ersattes av Oak Creek Canyon Road som vi körde igår. Vägen har fått sitt namn efter Carl Schnebly som var områdets första postmästare. När postkontoret skulle få ett namn blev det Sedona, efter Carls hustru Sedona. Detta blev sedan också namnet på staden.

Det är märkliga bergsformationer som möter oss här uppe och man kan se de olika sedimentlagren på bergssidorna. Vi får många fototillfällen eftersom vår chaufför Jesse stannar till på några platser han själv valt ut, samt att han också stannar så fort någon av oss ropar "photo!" Efter Schnebly Hill Road blev det istället "Off Road". Vi ger oss ut i en terräng där man omöjligt tar sig fram utan hög markfrigång och fyrhjulsdrift. Här behövs mycket mod för att köra, men kanske ännu viktigare; skicklighet. Lyckligtvis är vår chaufför off-road-instruktör på bolaget vi åker med. Det känns tryggt för ibland undrar vi om det verkligen går att ta sig fram.

På de båda bilderna här bredvid kan ni få en liten idé om hur vi färdades. Det var en jeep som körde strax efter oss och som någon hade hyrt här för att köra själv. Det går alldeles utmärkt att göra det, men då är jeepen försäkrad på en ens egen bilförsäkring. Vår chaufför Jesse, tyckte killen som körde efter oss klarade det ganska bra, även om han gjorde några fel ibland, som att börja svänga innan framhjulen kommit ned på slät mark. Jesse berättade om andra mindre skickliga förare som hyrt en fyrhjulsjeep och sedan fått betala reparationer på tiotusentals dollar.

Se på bilden här till vänster. Påminner inte landskapet om några gamla Westernfilmer ni sett. Den turen vi åker på off road har fått sitt namn "Broken Arrow" från en film med James Stewart, som spelades in här i Sedona. I Sverige hade filmen premiär den 2 oktober 1950. Personen här till höger var inte ens född då. Personen nedan till vänster då, kanske någon undrar? Ja, ja, han såg kanske premiären...

I Sedona finns många virvlar, vortexes. Men virvlarna här orsakas inte av vatten eller vind utan av andlig energi. En Vortex tros vara en plats med ett energiflöde som samverkar med en persons inre. Det kan inte förklaras hur det fungerar utan måste upplevas, vilket Leif gör här på bilden. Bilden är tagen några timmar efter Jeep touren, på en av dessa platser i Sedona som anses vara en Vortex. Kanske det inte bara är bilden som är tagen, förresten.

Dag 21: Från Flagstaff till Sedona

Trots att väderprognosen spått en molnig dag vaknade vi till en molnfri himmel. Lite kallare än vanligt på morgonen. Klockan nio när vi körde från Flagstaff visade termometern på 13 grader. Framför oss har vi en relativt kort resa på 30 miles (5 mil), cirka en timmes körtid på en slingrande väg genom ett naturskönt landskap.

Vi kör genom en skog med Ponderosa tallar och gott om vilt. Två gånger får vi stanna när hjortar hoppar upp på vägen framför bilen. Vi håller oss på rätt sida om fart-gränsen, som är 35 mph (knappt 60 km/h), så det är inga problem att stanna i tid. Efter 20 minuter kommer vi fram till en utsiktspunkt vid Oak Creek Canyon, en flodravin som kommer att följa oss hela vägen till Sedona. Det är här vid utsiktspunkten som vi börjar själva nedstigningen från Flagstaffs 2100 meter till Sedonas 1300 meter över havet.

Vid utsiktspunkten finns också en del Naitive Americans som säljer vackra silversmycken och annat hantverk. Brittmarie passar på att handla med argumentet "de väger ju i princip ingenting". Det är nämligen så att sådant som Leif brukar vilja köpa väger en del och riskerar att medföra att vi överskrider viktgränsen för bagaget på flyget.

Vi närmar oss Sedona och börjar se de höga bergen i röd sandsten som Sedona är känt för. Strax före Sedona ligger "Slide Rock State Park". Här rinner Oak Creek nedför en flera hundra meter lång berghäll genom naturliga rännor och bassänger, som slipats fram i sandstenen av vattnet. Namnet "Slide Rock" har parken fått för att folk (unga och gamla) brukar roa sig med att glida med vattnet nedför berget i rännorna och genom bassängerna.

Själva nöjer vi oss med att doppa fötterna i det svalkande vattnet. Lufttemperaturen har nämligen snabbt stigit en bra bit över 25 grader och här i klyftan mellan bergen finns inte heller någon vind. På vissa ställen i vattnet är berget ganska halt och vi blir vittnen till flera akrobatiska cirkusnummer av folk som tror sig kunna vada tvärs över bäcken. En gång slutade det med ett rejält plask! Själva lyckas vi klara oss från att ta oss vatten över huvudet.

Så kommer vi då fram till Sedona, ett litet samhälle som idag har cirka 11.000 bofasta invånare. Tidigare bodde här Yavapai- och Apacheindianer, men de fördrevs från området 1876 till ett reservat knappt 30 mil åt sydväst. De fick vandra mitt i vintern och flera hundra omkom på vägen. De som överlevde blev sedan internerade i reservatet i 25 år. Omkring 200 av dem har sedan återvänt till området kring Sedona. Med den historiken, som Sedona delar med många andra områden i USA, är det lätt att förstå varför vi, som representanter för "white folks", blev utskällda häromdagen.

Vi avslutar dagens rapport med en bild från terassen alldeles utanför vårt rum på "Inn of Sedona". Här ska vi stanna till söndag, då vi åker vidare till staden Williams, cirka 65 miles (10 mil) härifrån. Idag har vi, trots väderprognosen som lovade mulet väder, inte sett en ynka molntuss på den blå himlen. För de närmaste dagarna utlovas sol och cirka 30 grader. Det får gärna stämma, för nu har vi börjat anpassa oss till den här typen av väder.

Dag 20: Flagstaff

Idag blev vi kvar i Flagstaff, en fin liten stad med ett riktigt centrum och massor av spännande butiker och restauranger. Vi tog en lätt lunch där Brittmarie passade på att fota en "laidback" Leif.

Flagstaff ligger på 2130 meter höjd alldeles nedanför bergskedjan San Francisco Peaks, som når upp till 3851 meters höjd. Flagstaff ligger också inom den största samman-hängande skogen i USA med Ponderosatallar. Det var dessa tallar vi såg igår. På vintern är detta en skidort, vilket är svårt att förstå idag.

Brittmarie köpte ytterligare ett par svarta Converse, men de visade sig vara i helt fel storlek. Kanske någon med betydligt mindre fötter kan få användning för dem. I övrigt känner vi, efter snart tre veckor i USA, att vi måste börja tänka på vikten. Det är nämligen lätt att drabbas av övervikt här. Högst 22 kilo per person får man ha med sig i bagage på flyget. Sedan blir det tilläggsavgifter. Som tur är finns det något som heter "handbagage" och som går utanpå dessa 22 kilo.

Efter shoppingen skulle Leif vinka till sig en polis för att fråga efter vägen till närmaste bar. Oturligtvis använde han sig av fel finger när han vinkade till sig polismannen och fick finna sig i visitering och hot om fri kost och logi det närmaste dygnet. Men Brittmarie använde all sin charm och lyckades reda ut situationen. Det var ju Leif som hade hand om reskassan för tillfället och med hans plånbok i finkan hade ju kvällen blivit lite väl avslagen.

Väl frisläppt fick Leif möjlighet att ägna sig åt train spotting, eftersom Flagstaff ligger på huvudlinjen för Burlington Northern and Santa Fe Railway (BNSF), som är en de största godsjärnvägarna i USA och därmed i världen. Och här kör man med diesellok, vilket gör att de hörs på lång väg även när de inte tutar, vilket de med förkärlek gör. Just nu när vi skriver detta rullar ett godståg förbi utanför hotellet och Brittmarie räknar till fyra diesellok och 88 vagnar.

Det är inte bara utsikten här från hotellet mot San Francisco Peaks (vi bor på sjätte våningen med balkong) som imponerar. Drury Inn & Suites har något som de kallar "Free 5:30 Kickback". Gratis mat och dryck. Maten är av enklare sort och efter två övernattningar på olika Drury är vi lite trötta på den. Men fria Margaritas tycker vi fortfarande är OK, så Brittmarie springer skytteltrafik mellan rummet och baren medan Leif laddar upp den sista bilden och skriver de sista raderna.

Cheers!

Sent tillägg 22.25 lokal tid, 07.25 er tid: Vi avslutade kvällen på en italiensk restaurang med god mat och italienskt vin. Omdöme 4 på en femgradig skala tills Leif ville ha grappa till sin espresso och det inte fanns. Nytt omdöme 3! Flagstaff som stad återhämtade sig dock raskt, eftersom vi fick vänta vid järnvägsövergången på ett passerade godståg med fem diesellok och 109 vagnar enligt tågexperten Brittmarie. Leif fick det till 108 vagnar, men han kan ha blinkat alternativt att Brittmarie såg en vagn dubbelt. Troligen blinkade Leif i förebyggande syfte, annars hade han nog fått det till åtminstone 110 vagnar.

Dag 19: Från Holbrook till Flagstaff

Dagens väderprognos hade lovat molnigt väder och det var just det vi vaknade upp till. När vi lämnade Holbrook fick vi sätta på vindrute-torkarna i en minut. Sedan sprack molnen upp och solen kom fram igen. En bit utanför Holbrook ligger "Jackrabbit Tradingpost" där Brittmarie blev förtjust i en åsne-hare (Jackrabbit) medan Leif fattade tycke för en gammal Desoto. Sådana här tradingposts (handelsplatser) finns längs hela Route 66 och alla har de någon gimmick som ska väcka intresse, alltså i det här fallet en åsnehare. Vad gäller Desoton så upphörde den för övrigt att tillverkas redan 1960 och det är just en sådan som seriefiguren "Earnie" kör. När den funkar, det vill säga.

På den här delen av Route 66 blir det för det mesta sträckningen från 1958 (idag Interstate 40) som får gälla, eftersom de äldre sträckningarna inte längre är körbara med vanlig bil. Ibland inte ens med fyrhjulsdrivna fordon.

När vi kom till Winslow, Arizona passade vi på att ta det lite "easy".

"I'm standin' on a corner in Winslow, Arizona and such a fine sight to see.

It's a girl, my Lord, in a flatbed Ford, slowin' down to take a look at me. Come on baby, don't say maybe. I gotta know if your sweet love is gonna save me. We may lose and we may win, though we will never be here again. So open up, I'm climbin' in, so take it easy."

Text: Jackson Browne & Glenn Frey

Idé och bild: Brittmarie & Leif

Anmärkning: Glenn Frey är inte från Göteborg, även om man kan tro med anledning av förnamnet. Han föddes istället i Detroit, Michegan och var en av grundarna till den amerikanska countryrockgruppen "Eagles". En av våra favoritgrupper för övrigt.

Efter Winslow blir landskapet allt mer platt och torrt. Stora grässlätter som bryts av enstaka "washs", det vill säga bäckar som bara fylls med vatten efter kraftiga regn. Vi bestämmer oss för att göra en avstickare till Barringer Crater, en krater som bildades genom ett meteoritnedslag för cirka 50 000 år sedan. Då meteoriten träffade marken uppstod en explosion motsvarande cirka 150 gånger kraften i atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.

Don't forget Winona" är en strof i låten "(Get you kicks on) Route 66" som Bobby Troup skrev 1946 och som bland annat spelats in av Nat King Cole, Chuck Berry, the Rolling Stones och Depeche Mode. Men trots hans uppmaning verkar omvärlden ha glömt detta lilla samhälle, som inte ens har en skylt som uppmärksammar resenärer på dess existens. Lyckligtvis finns här en gammal (avstängd) bro som gör att vi kan identifiera platsen.

När vi kommer till Winona förändras landskapet dramatiskt. De tidigare grässlätterna ersätts av hög tallskog av ett slag vi aldrig sett förut. Här är så vackert att vi börjar fundera på att ompröva vår plan att resa norrut till Antelope Canyon i morgon. Ett besök på Beaver Street Brewary & Wistle Stop Café samt utsikten från sjätte våningen på vårt motell mot skogsklädda berg och en fjärran järnväg, där de långa godstågen långsamt glider förbi i landskapet, gör det inte lättare att lämna denna plats. Återkom gärna i morgon och läs hur det gick med våra planer.